Känslan av ett slut 2017

Tony Webster är en man som är belåten med sitt medelmåttiga, händelselösa liv. Han har sin lilla butik där han säljer kameror. Han har en god relation till sin exfru, och ett lite mer ansträngt förhållande till sin vuxna dotter. Men förutom att dottern är i slutet av sin graviditet är han bekvämt invaggad i livets stilla gång. Tills ett brev plötsligt dimper ner med ett oväntat arv som drar upp glömda minnen: Hans vänner från skolan och hans första kärlek Veronica. Veronica som nu har en dagbok som testamenterats till Webster, men som hon vägrar lämna ifrån sig.

 

”Känslan av ett slut” är en långsam berättelse men på något sätt lyckas regissör Ritesh Batra gjuta spänning i minsta lilla rörelse: att sätta på ett frimärke blir något dramatiskt och ödesmättat. Filmen slingrar mellan nutid och minnet av Tonys 60-tal. Trots handlingens stillheten tätnar intrigen thrillerlikt allt eftersom. Kanske finns det en ensamhet i Tonys vardagslunk som han har svårt att kännas vid. Kanske är hans minnen av ungdomen inte fullt så vackra när han ser bakom deras nostalgiska ridåer. 

 

Huvudrollen spelas av Jim Broadbent som är en av de där skickliga brittiska skådespelarna som varit med i massor av filmer (bland annat “Harry Potter och Halvblodsprinsen”, “Moulin Rouge”, och “Bridget Jones dagbok”) men som jag av någon anledning alltid har svårt att placera. Han gör en utmärkt insats som en helt vanlig man under illusionen att hans liv är okomplicerat. Samtliga skådespelare – särskilt Harriet Walter och Charlotte Rampling - är utmärkta, och 60-talskänslan är fin utan att vara påträngande.

 

Allt som allt är ”Känslan av ett slut” en existentiell, lågmäld – men märkligt nervkittlande - film om ett litet liv, om minnets bedräglighet och misstagen vi väljer att förtränga.