The Shining 1980

Tänk vad små ord på en massa papper kan ställa till med. Vid första anblick verkar det egentligen inte mer än små bokstäver i olika mönster, men att se dessa kombinera samma mening om och om igen i hundratals sidor är en av de starkaste och mest obehagliga effekter som vi sett i en skräckfilm i modern tid. Det handlar naturligtvis om den olycksdrabbade författaren Jack Torrence (spelad med extrem frenesi av Nicholson) som via ovanstående skeende avslöjar att han blivit komplett galen för sin stackars fru (Shelly Duvall).

Detta sker som bekant på ett enormt hotell som är insöat och ligger långt från civilisationen vilket också spelar på en av människans största rädslor, isolering. Och är det något område där "The Shining" plockar poänger så är det just där. Kubrick bokstavligen prickar av de flesta av våra mardrömmar här. Läskiga barn, korridorer som inte leder någonstans, en kyss från ett ruttnande lik, att ens älskade försöker mörda en och inte minst att ens son har en låtsatsvän som har lite väl rätt i sina spådomar. Ska man ha en riktigt ryslig kväll behöver man inte leta längre än hit.

Men det är inte alla som håller med. Författaren Stephen King som skrev boken, som på svenska heter "Varsel", såg nog snarare filmen som en kreativ mardröm. Han hatade hur Kubrick hade strukit stora delar av boken, tagit de delar han gillat och sedan lagt till en hel drös med scener som det inte fanns ett spår av i boken. Personligen tycker jag att Kubrick har gjort det mesta rätt. "Varsel" är i sig en ganska överdriven spökbok som bygger på klassiska klichéer som inte hade fungerat alltför bra som film. Det bevisades inte minst när King själv gjorde en miniserie av sin bok där allt var med.

Nej det Kubrick i sitt överdrivet noggranna arbete lyckades skapa var en känsla av obehag som få filmer haft tidigare eller haft sedan dess. Det går inte riktigt att säga vad de är med "The Shining" som gör att den etsar sig fast som en blodig sticka under nageln, utan det är antagligen bäst att säga att det är något som är skumt under hela filmen. Något stämmer inte med den alldeles för röda hissen, något är lurt med kyldörren i köket och den grön labyrinten verkar inte alls så grön och varm som den först ser ut. Helt enkelt, inget är säkert och det är just därför som filmen lyckas så väl med att vara en klassisk rysare.

Till skillnad mot "Saw"-filmerna och den senaste tidens tortyrporr så tar historien lång tid att komma i gång. Den delen är egentligen ganska händelsefattig. Familjen Torrence anländer till ett hotell som de ska ta hand om över vintern och vilket ska ge pappa Jack tid att skriva. Mer förklaras inte och det behövs inte heller. För när obehaget väl börjar stannar det kvar tills den sista, tvetydiga bildrutan. Kubrick är inte rädd för att använda starka scener eller mycket blod, men "The Shining" är knappast någon splatterfilm. Istället är det psykisk tortyr för hjärnan att sitta kvar ju längre galenskapen utvecklas.

Det finns delar i filmen som inte fungerar perfekt. Jacks samtal med en stor samling människor i en bar känns inte alls nödvändig och slutet blir nästan överdrivet överraskande. En del saker känns också lite outvecklade. Vilka är egentligen personerna som plötsligt dyker upp på hotellet, varför blir Jack galen alls och varför driver man ens en verksamhet där så fruktansvärda saker hänt att ägaren själv inte vågar vara kvar?

Men dessa logiska luckor späder också på känslan av obehag. Inte minst för att man hamnar i exakt samma förvirrning som den stackars Wendy Torrence. Fast i ett hemsökt hotell med en mordisk make och en svamlande son blir det nästan parodiskt mycket elände för henne. Shelley Duvall bidrar dock med en mänsklighet och trovärdighet som gör att det ända finns ett hopp hos publiken att följa hennes mardröm från yxa till snö. Att veta att hon hade ett minst sagt turbulent samarbete med Kubrick som enligt rykten ska ha tvingat henne till hundratals tagningar för en smådetalj gör hennes insats än mer heroisk.

"The Shining" har i år 30 år på nacken. Det känns till viss del när man ser den, inte minst för att tidsinramningen är ganska tydligt. Men sammanhanget och känslorna är tidlösa och därför är det också en rysare som växer med åren. För vem som helst, till och med Stephen King, måste erkänna att om man ser filmen sent en mörk kväll, gärna med lite vin i sig, så är den precis lika läskig varje gång. Oavsett hur många gånger man ser den och oavsett hur många gånger man sett papperet med raden "All work and no play makes Jack a dull boy". Ryslig respekt!

Kim Nilsson