The Silence 2019

Tonåriga Ally går igenom ganska typiska tonårsproblem. Hon blir lite mobbad i skolan, hon gillar en kille, men förstår det inte själv, och hennes föräldrar är alldeles för överbeskyddande, enligt henne. Alla problem försvinner dock när hennes mamma väcker henne kl 03.00 på natten. Familjen samlas i soffan. USA är under attack.

De brutala attackerna dokumenteras så gott det går via nyheterna, men ändå är det svårt att förstå vad som faktiskt pågår. Är det terrorister? Sociala medier fylls av information om att man bör vara tyst. Helt tyst. Vi får lära oss att städer runt om i USA blir attackerade av väsen som reagerar på ljud. Att stanna i städerna känns då som en dålig idé och familjen beger sig ut på ett skrämmande äventyr där minsta ljud kan innebära slutet.

Känns det bekant? Ja visst är det på många sätt likt succén från förra året, “A Quiet Place”. Även där handlade det om att hitta på kreativa lösningar för att kunna kommunicera och hålla sig levande, trots avsaknad av ljud. I båda filmerna får vi även uppleva vilka hinder man stöter på, och se de hemska konsekvenserna. Det som skiljer filmerna åt, är att vi här får se händelserna från att de startar, istället för att hoppa in i storyn efter att en lång tid har gått.

I en film som “The Silence” är det viktigt att man skapar en kuslig stämning, att man fångar sina tittare i den jobbiga känslan som våra karaktärer befinner sig i. Och det lyckas man med briljant. I scenerna där de långsamt och försiktigt ska smyga förbi dessa väsen, märker jag att jag håller tillbaka andningen en aning. Jag vill inte vara den som förseglar familjens öde.

Stanley Tucci gör en klockren insats som familjens pappa. Han känns så given i rollen att jag numera vill se honom som en älskande och beskyddande pappa i samtliga filmer som görs hädanefter.

Men det gäller också att inte analysera den här filmen för djupt. Egentligen är första akten väldigt tunn och förhastad. Karaktärerna byggs upp på sätt som sedan inte följs upp. Lillebrorsan får en del att göra i början, men verkar sen bli bortglömd. Och visst är filmen förutsägbar på flera ställen.

Jag önskar att filmen hade varit lite längre än sina 90 minuter. En extra halvtimme hade kunnat läggas på att utveckla karaktärerna eller satsa på världsbyggande. Vi får inte ta del av övriga världen, vilket borde innebära att vi verkligen lär känna karaktärerna vi följer med på resan, och att vi får se hur de utvecklas. Men de små karaktärsutvecklingarna känns mer som ett tvång än något som manusförfattaren la kärlek i.

Trots de överväldigande negativa aspekterna, så blir det ändå ett godkänt betyg. Filmen levererar stort i den viktigaste kategorin - att skapa en känsla. Och visst känner jag obehag genom filmens gång. Och kanske är det ibland allt som krävs.