The Silent Hour 2024

Frank Shaw (Joel Kinnaman) är polis vid mordroteln i Boston. Han är skicklig, självsäker och djärv på gränsen till dumdristighet, som när han i jakten på en misstänkt råkar ut för en olycka som leder till att hans hörsel blir kraftigt nedsatt.

 

Ett drygt år går och Frank har tappat mycket av sin livsgnista, när kollegan och tidigare parhästen Doug Slater (Mark Strong) övertalar honom att återvända till fältet för att agera teckenspråkstolk vid förhöret av Ava (Sandra Mae Frank), en döv kvinna som varit vittne till ett brutalt dubbelmord av ett kriminellt gäng.

 

Frank glömmer sin mobiltelefon i Avas lägenhet och när han återvänder till det nästan tomma, vräkningshotade höghuset måste han agera för att rädda Ava undan männen som återvänt för att tysta henne.

 

Det kommer som något av en lättnad när intrigen i "The Silent Hour" kickar igång på allvar. Första aktens exposition är nämligen tråkig och styltig och det är tydligt från början att karaktärer och dialog inte är filmens styrka. När vi återvänder till Avas lägenhet och Frank tvingas ingripa så får filmen en välbehövlig rakhet - Frank och Ava måste helt enkelt försöka fly från byggnaden för att överleva.

 

Den geografiska begränsningen (resten av filmen utspelar sig i denna byggnad) bäddar också för koncentrerad spänning. "The Silent Hour" är förvisso långt ifrån den första actionthrillern med ett höghus som spelplats - "Die Hard" (1988), "The Raid" (2011) och "Rec" (2007) har alla gjort det innan (och desto bättre). Men "The Silent Hour" har förstås sin egen gimmick, som gör våra hjältars flykt svårare, nämligen karaktärernas hörselskador.

 

Andra får avgöra om det är rätt eller fel att använda en funktionsnedsättning som en ren gimmick för att skapa spänning, men jag antar att mer representation nästan alltid är något bra och det finns ju knappast en uppsjö av stora roller för skådespelare med nedsatt hörsel.

 

Sandra Mae Frank ger också filmens i särklass starkaste prestation i rollen som Ava. Det är uppenbart när man ser filmen att den inte kan ha varit något passionsprojekt för de inblandade, varken bakom eller framför kameran. Såpass dussinaktig, utan att för den sakens skull vara inkompetent, är den. Men Mae Frank kommer med en energi som tycks sprungen ur en annan nivå av engagemang. Hon är trovärdig, uttrycksfull och bär på ett starkt patos, vilket gör mycket för att filmen ska bli så pass spännande som den ändå är.

 

Kinnaman, däremot, spelar en roll som han tycks prenumerera på i sin ganska oinspirerade Hollywoodkarriär. Han varken imponerar eller upprör i en roll som i princip valfri manlig skådespelare i samma ålder hade kunnat spela med liknande övertygelse.

 

Det blir en katt- och råtta-lek mellan skurkarna, som ganska snart visar sig vara ett gäng korrupta poliser, och våra huvudkaraktärer, som gör sitt bästa för att utmanövrera förövarna trots att de befinner sig i både numerärt och taktiskt underläge.

 

Precis som skräckfilmen "Don’t Breathe" (2016) på ett effektivt sätt tar tillvara på karaktärernas seende och blindhet, så bygger "The Silent Hour" mycket av sin spänning på ljud och hörsel, eller brist därav. Ava, döv sedan födseln, och Frank, som så småningom får helt slut på batteri i sin hörapparat och tvingas anpassa sig till sina nya förutsättningar, måste lära sig att samarbeta för att navigera det labyrintiska lägenhetskomplexet utan att göra väsen av sig, samtidigt som de aldrig kan lyssna sig till vad som väntar runt hörnet.

 

Filmen gör mycket med detta koncept men sällan med särskilt mycket finess. Situationerna rör sig i spannet mellan någorlunda finurliga (en av grannarna spelar hög musik, vilket Frank och Ava kan använda både som ett skydd och som ett vapen) till det löjliga (Frank råkar trampa på bubbelplast…).

 

Under den ytliga intrigen finns en berättelse om att acceptera förändring. Frank måste lära sig, inte minst för sin egen dotters skull, att livet inte är över bara för att en del av det vi vet om oss själva har gått förlorat. Även de korrupta poliserna visar sig ha ädla motiv med sin kriminalitet (drömmar att jaga, sjuka barn att ta hand om, etc.).

 

Det är inget fel i att försöka göra skurkarna mer komplexa och mänskliga, men här är det så klumpigt och plötsligt etablerat att det absolut inte känns ärligt. Ingen av karaktärerna är egentligen intressanta eller färgstarka nog för att jag ska bry mig nämnvärt om deras personliga problem och filmen är som bäst när den fokuserar på tät spänning och action snarare än påtvingad sensmoral och pseudo-djup.

 

Regissören Brad Anderson är kanske mest känd för den tidiga 00-talsrullen "The Machinist" (2004) med en kraftigt nedbantad Christian Bale i huvudrollen. Han har också regisserat många avsnitt av TV-serier såsom "The Wire" och "Fringe". TV-erfarenheterna märks i "The Silent Hour", där bildspråket är effektivt men intetsägande. Regi, foto och klippning gör vad de ska och det fungerar, varken mer eller mindre. Något mer ambitiös är ljuddesignen, som i stunder låter oss höra världen så som Frank upplever den i hans allt sämre hörseltillstånd.

 

"The Silent Hour" bjuder på bleka karaktärer och en totalt ointressant underliggande berättelse om familjerelationer och acceptans, som tyvärr får lite för mycket fokus i en film som hade gjort bättre i att helt fokusera på sina styrkor som rak och renodlad actionthriller. När den gör det så är det stundtals spännande och någorlunda välgjord action i en lågambitiös dussinthriller som varken är anmärkningsvärt dålig eller särskilt minnesvärd.