The Singing Detective 2003

När ”The Singing Detective” till sist når den vita duken, tio år efter Potters död, har den premiär samma dag som Tim Burtons ”Big Fish”. En händelse som ser ut som en tanke. Inte bara för att Albert Finney spelade huvudrollen i Potters två sista tv-serier (”Karaoke” och ”Cold Lazarus”) eller för att Ewan McGregor debuterade i miniserien ”Lipstick On Your Collar”. Båda filmerna var skandalöst förbisedda vid Oscarsnomineringarna (en musiknominering för Danny Elfman och ”Big Fish” var allt). Båda filmerna växlar mellan verklighet och fantasi.

Men ”The Singing Detective” går längre. En total upplösning av tid och rum. Drömmar, musikalscener, tillbakablickar, minnen, fantasier. Filmen berättar fyra olika historier. Robert Downey Jr. spelar Dan Dark, författare av kioskdeckare, som tas in på sjukhus för att få behandling för sin allt mer aggressiva psoriasis. Sjukdomen, som Potter själv led av, fungerar som en metafor för Darks allt mer förvirrade inre. Han är arg, sarkastisk och pank. Han har skrivit ett filmmanus baserat på en av sina böcker (The Singing Detective). Hans tilltagande paranoia gör att han fantiserar ihop historier där hans fru stjäl manuset. Han träffar en psykolog (Mel Gibson med flint och glasögon!) som tror att svaren på Darks problem finns i hans böcker. I tillbakablickar får vi se scener från hans barndom. Och scener från boken där Downey Jr. spelar den sjungande detektiven i kärleksfulla hyllningar till film noir och 50-talsschlagers. Karaktärerna rör sig fritt mellan de fyra historierna vilket ger filmen en drömlik, hallucinatorisk känsla.

Enda invändningen är att, precis som filmversionen av ”Pennies From Heaven”, så förlorar Potters historier på att flyttas till USA. Dan Dark känns så fast förankrad i England. Hans cynismer, hans skuldkänslor över sex.

Samspelet mellan Downey Jr. och Gibson är fantastiskt, inte minst i duetten av ”Three Steps To Heaven” och inte minst om man känner till deras privata relation. Gibson, som producerat filmen genom sitt Icon Entertainment, verkar blivit galen. Att han efter åratal av allt tröttare actionkomedier och krigsfilmer satsar pengar och anseende på två (”The Passion Of The Christ” har USA-premiär idag) så personliga och okommersiella filmer är värt all respekt.