The Sisters Brothers 2018

Revolvermännen Eli (John C. Reilly) och Charlie (Joaquin Phoenix), ökända som bröderna Sister, får i uppdrag att till varje pris hitta en man som heter Hermann Warm (Riz Ahmed). Utlevande suputen Charlie njuter av deras vilda liv, medan Eli är mer tillbakadragen, och drömmer om ett lugnare liv. Resan blir ett hårt prov för deras relation.

Några dagsrytter före bröderna finns spejaren John Morris (Jake Gyllenhaal) som lyckats bli vän med Hermann. Hans uppdrag är att hålla kvar honom tills Eli och Charlie når dem, vilket försvåras av att han fattat tycke för Hermann. Samtidigt pågår guldruschen i Kalifornien pågår för fullt, och lockar dem alla med löften om att snabbt tjäna sig en hacka.

Under 50-talet producerades fler filmer i westerngenren än i alla andra - sammanlagt! Men luften gick ur marknaden och intresset svalnade. Genren dog inte lika spektakulärt som säg piratfilmerna (innan “Pirates of the Caribbean” förstås), en och annan cowboyhatt dyker fortfarande upp och når en bredare publik. En “Dansar med vargar” här, en “True Grit” där, och ett Quentin Tarantino-spektakel där borta.

Det verkar finnas en djupgående kärlek till den Vilda Västern. Min teori är att det handlar om en märklig nostalgi över karlakarlar i tuffa outfits i en regellös värld, som hänger med andra skitiga karlakarar (plus kanske någon prostituerad) slåss, super, skjuter på varandra och fåordigt stirrar ut över en vidsträckt slätt. Ett äventyr, en otämjd värld att erövra. Och möjligheten att hitta guld, för den som tog sig till rätt plats och arbetade hårt.

Men så var det det där med att den där vidsträckta slätten faktiskt brukade tillhöra någon. Att land och guld var tillgängliga på grund av ett folkmord. Den vetskapen lägger sordin på stämningen, och kanske är ökad medvetenhet om det en bidragande faktor till att intresset är svalnat så för genren.

“The Sisters Brothers” är baserad på en bok vid samma namn, och John C. Reillys produktionsbolag säkrade rättigheterna. Han står som producent, medan regin sköts av den franske regissören Jacques Audiard som här gör sin första engelskspråkiga film. Det han gjort är en kompetent film. Ingenting särskilt - trots sina stora namn. Den är inte särskilt visuellt intressant, och pang-pang-scenerna saknar spänning. Det som är bäst är de små stunderna av gemenskap mellan karaktärerna, de öppnar sig på ett uppriktig och osentimentalt vis. Den mest minnesvärda är scenen då Eli - som inte tvekar att skjuta först och fråga sen - trycker ansiktet mot den sjal en skolfröken gav honom, en ordlös längtan efter verklig närhet.

Filmen har säkrat tre välkända dramatiska skådespelare i Reilly, Pheonix och Gyllenhaal, de är precis som sin regissör kompetenta här, men de har alla varit bättre i andra filmer. Riz Ahmed är en rookie i jämförelse med dem, men han håller utan problem jämna steg, och är oemotståndlig som den vänlige, idealistiske Hermann.

Ensemblen till trots lyckades “The Sisters Brothers” inte dra särskilt mycket publik i USA. Då den bara spelade in drygt 10 miljoner av en budget på 38 miljoner stämplades den som en flopp, så det återstår att se om den nu går bättre i resten av världen. Men kanske talar det till att framgångarna med Coen-brödernas “True Grit” och Tarantinos “Django Unchained” och “The Hateful Eight” berodde på vilka som stod för regin, och inte på att westerngenren är redo för en återkomst.