The Snake 2006

I inledningen till ”The Snake” presenteras Joseph Plender, en intelligent men psykiskt sjuk man som bedriver utpressning på förmögna människor i Paris. Och motivet? Ja, Ted Lewis som skrivit den litterära förlagan till filmen har illustrerat en mans besatthet av att få utöva en obeveklig hämnd för en barndomsincident. Och offret, tillika filmens huvudperson, heter Vincent Mandel. Vincent är modefotograf och mitt i skilsmässa och vårdnadstvist om sina barn när han luras in i gräsliga sexbrott, mord och grova anklagelser. Ovetandes om vem som vill honom illa vänder man honom ryggen och han blir den oskyldigt anklagade som ingen tror på. Men Plender ger sig till känna och till slut tvingas Vincent bekämpa sin motståndare på egen hand. Striden blir livsfarlig.

Flera nya franska filmer berör ämnet hämnd. Senast ”En studie i hämnd” där motivet också var en djupt rotad barndomsincident. Och alltid tycks det vara överklassen som faller offer. I ”Lemming” från förra året var det återigen ett förmöget par som drevs till vansinne av oförklarliga händelser. Har Frankrike något otalt med sina rika eller lämpar de sig bara väldigt väl för intriger, likt den engelska överklassen?

Nåja, det är inte tal om att ”The Snake” är en välgjord film som griper tag om halsgropen. Den är spännande, actionfylld när det krävs, rejält makaber, evigt nervkittlande och mycket ondskefull. Så fort en sympatisk människa kommer in i bilden drar jag en lättnadens suck. Clovis Cornillacs djävulska utpressare för till och med tankarna till Hannibal Lecter och rollen är ett lyckat resultat av att sätta en skådespelare med bebisformat utseende och blå ögon i rollen som kallblodig psykopat. Jag erinras en lite långsökt parallell med Sergio Leones ”Once upon a time in the west” där Henry Fonda, som med sina blå ögon fått spela helt andra roller tidigare, gestaltar en känslolös mördare. Det fungerar onekligen väl i båda filmerna.

Och hjälten då? Jo, Yvan Attals Vincent plågas och plågas. Efter all kamp kan jag faktiskt inte undgå att i slutscenen tänka på Bruce Willis’ John McClane. Återstår att se om ni drar den parallellen själva. Men i sanningens namn är Yvan Attal idealisk för denna roll, den passar honom utmärkt.

Dock finns ett problem: trots kvalitén på spänningen som nålar fast dig i biofåtöljen kan jag inte låta bli att reflektera över den likriktning som verkar finnas inom fransk film. Nog är ”The Snake” en av de mest stilistiska filmerna i den stormvåg av franska thrillers de senaste åren (av några Noble Entertainment distribuerat i Sverige - givetvis är den bild vi får inte heltäckande), men det är som om även den franska filmfabriken har hittat ett normativt sätt att hantera det visuella uttrycket. Jag halkar in på det delvis därför att Yvan Attal är ett så förutsägbart val av skådespelare, men framförallt därför att det visuella uttrycket i scenografi, foto och ljussättning är föga utmanande. Det ser bra ut – javisst! – men i jämförelse med de två tidigare nämnda filmerna även väldigt likriktat. Inte minst interiörer och i val av miljöer. Det är tråkigt.