The Son 2022

Kort efter mästerliga ”The Father” är regissören och manusförfattaren Florian Zeller tillbaka med nytt. ”The Son” är ännu ett familjedrama som utspelar sig mestadels i en och samma lägenhet, med en handfull skådespelare, och ja, även denna bygger på en av Zellers egna hyllade teaterpjäser.

 

Som andra delen av en tematisk trilogi behandlar ”The Son” ett snarlikt dilemma: hur hanterar man känslan av att se någon som står en nära försvinna bort? Vad kan man som familjemedlem göra när allt man känner är total maktlöshet?

 

Och hur väljer man de rätta orden när man är rädd att de kan utgöra skillnaden mellan liv och död?

 

Vi ser Hugh Jackman som advokaten Peter, som har påbörjat ett nytt liv med en yngre kvinna (Vanessa Kirby) och deras nyfödda barn. När exfrun Kate (Laura Dern) knackar på dörren har hon dåliga nyheter om parets gemensamma son. Tonårige Nicholas har skolkat från skolan i en månad. Peter försöker tala grabben tillrätta, och låter honom flytta in hos sig för att se om han mår bättre av det. Det råder ingen tvekan om att Nicholas är deprimerad. Under några veckors tid får vi följa föräldrarnas kamp med att försöka förstå och nå fram till en son som allt mer stänger in sig i sitt skal.

 

Mental ohälsa bland unga är ett ständigt relevant ämne, och Zellers manus hanterar det med värdighet - och hög trovärdighet, känner iallafall jag utan någon personlig koppling till temat. Filmen gör det tydligt att det inte finns några snabba lösningar eller enkla svar. Nicholas verkar ha allt. Hyfsat välbärgade, kärleksfulla föräldrar och inte ett utan två fina och trygga hem i New York. Men något tynger honom. Den timide pojken vill inte berätta vad. När Nicholas väl öppnar upp släpper han den förödande bomben att han är trött på att leva.

 

Dramat balanserar på gränsen till psykologisk thriller, och förhöjs av ett klanderfritt foto och starka skådespelarinsatser. Hugh Jackman fångar frustrationen och hopplösheten hos en vilsen förälder. Laura Dern står mer i bakgrunden. Det gränsar till kriminellt att inte använda en så skicklig aktris mer. Det riktiga fyndet är dock australienske nykomlingen Zen McGrath. Trots att karaktären är skriven som en rätt stereotyp tolkning av en ångestfylld sjuttonåring, gör McGrath en hjärtskärande prestation som berör.

 

Publiken är med som en fluga på väggen när konflikterna och oron eskalerar i det välstajlade Manhattan-hemmet. Peters jobbiga period med Nicholas får honom att reflektera över sonens barndomsår, och överväga sin egna skuld över att ha splittrat familjen. Anthony Hopkins dyker upp i en liten cameoroll som hans farsa, och jag kan inte låta bli att leka med tanken - spelar han samma karaktär som i ”The Father” innan denne blev sjuk? (Såklart inte, men låt mig ha kvar den illusionen.)

 

Det får mig att minnas hur briljansen i Zellers ”The Father” låg inte bara i skådespelarnas prestationer, utan också i hur filmskaparen lurade tittaren med listiga visuella tricks och fick oss att se världen genom en dement äldre mans ögon. I jämförelse är ”The Son” en betydligt mer rak och simpelt berättad historia. Även om det här också görs vissa försök att vilseleda publiken.

 

Och det är väl det sänker mitt betyg till en (stark) 3:a alldeles i slutet. Ett slut som lämnar mig frustrerad, omskakad och arg, men av fel anledningar. Det har gjorts rent klumpiga val i manus, val som gör filmens klimax hopplöst förutsägbart när den borde vara överraskande. 

 

Det finns ingen mall till hur man är den perfekta föräldern. Livet tar oväntade vägar och någon handbok finns inte att tillgå. ”The Son” är ganska enkelt berättad, som sagt, men inte desto mindre viktig att berätta för det. För familjer som gått igenom liknande problem med depression och självmordstankar kan filmen bli olidlig igenkänning, en tröst eller en väckarklocka.