The Space Between Us 2017

Det är en bit in i framtiden och en privat finansiär samarbetar med NASA för att skicka bosättare till Mars. Halvvägs dit visar sig det sig att expeditionens kvinnliga astronaut är gravid. Hon dör i barnsäng i nästan samma sekund som rymdfärjan landar. Initiativtagarna bakom projektet slår fast att det nyfödda barnet måste stanna på den röda planeten tillsammans med de övriga kolonisatörerna, eftersom jordens gravitationskraft skulle ha en förödande effekt på skelett och inre organ. 

Sexton år senare presenteras vi för en gänglig yngling som har tillbringat hela sitt liv i en trång rymdstation. Gardner är av förståeliga skäl lite off, socialt sett, och han vill desperat ta sig till jorden för att träffa en passiv-aggressiv high school-tjej som han har en mångårig relation med över videochatten. Med den premissen hade man genremässigt kunnat vänta sig lite vad som helst. Psykologisk skräck hade väl varit ypperligt? Känsloladdad science fiction? Om man nu får drömma fritt och ägna sig åt kontrafaktisk filmkritik en liten stund. 

För det blir uppenbart, ungefär i samma sekund som Gardner anländer till jorden – med förstärkt skelett à la Wolverine (!) – att man inte alls har för avsikt att ta tillvara på det potentiellt lovande upplägget. Istället berättar man en omständlig och oerhört sentimental kärlekshistoria tonsatt med blödig popmusik. Det stående skämtet går ut på att utomjordingen Gardner kulturkrockar med precis allting som har jordiskt ursprung, samtidigt som hans nyfunna flickvän gradvis lär upp honom i kärlekens konst. Oftast blir det mer än lovligt ostigt. Rollfigurerna är inte alls främmande för att filosofera på den här nivån: ”Courage is just fear that has said its prayers.” Smaka på den meningen! Smutta lite, bara!

Väldigt sällan är det kravlöst att sympatisera med huvudpersonen och hans naiva men samtidigt lillgamla inställning till, ja, precis allt. Detta eftersom regissören inte tillskriver sin publik en tillstymmelse till intelligens utan hamrar in samma motiv om och om igen.

Gary Oldman är med på ett hörn också, han spelar en högspänd rymdvisionär med en medfödd hjärndefekt som hindrar honom från att själv åka till Mars. Han ryar en del. Det är förvisso en ljusglimt i den svarta rymden.

Men i det här sammanhanget räcker det inte.