The Spirit 2008

Vilket magplask. Frank Millers efterlängtade ”The Spirit” har formligen slaktats av filmkritiker världen över. Sexton procent på Rottentomatoes. Ett snitt på 5,4 på Imdb. Kallats löjlig, platt och helt virrig. Tydligare bokstavering av sågning är svår att hitta. En sågning som också var nära att upprepas här. Det här är antagligen årets svagaste tvåa men med tanke på hans tidigare verk, likväl ett lågvattenmärke i Millers karriär.

The Spirit (Gabriel Macht) är egentligen den hederlige polisen Denny Colt, återuppstånden från graven. En mystisk skepnad som beskyddar Central City med sin ständigt närvarande skugga, igenkänd genom sin blodröda slips och stiliga hatt, allt medan han lyriskt rabblar kärlekspoem till sin dunkla stad. Det känns igen. Catwoman, Batman, en återanvänd Dwight (Clive Owen) från ”Sin City”. Resonanser som klingar lite för välbekant i ”The Spirit”.

Förutom hjälte titulerar han sig också kvinnokarl. En i varje stad? Snarare en i varje gathörn. Kvinnorna bokstavligen flockas runt ”The Spirit”. Sand Saref (Eva Mendes), en vacker juveltjuv med ett tragiskt förflutet. Lorelei Rox (Jamie King) den överjordiska dödsängeln som The Spirit en gång undkom. Ellen Dolan (Sarah Paulson), hans livs kärlek. Listan kan göras alltför lång.

Som sina föregångare i samma stil är ”The Spirit” visuellt slående. Ett koncept som dock tas till sin överdrift under de mindre än två timmar i biomörkret. Yviga gester, stela animationer, teatraliskt mimspel, som om en serietecknare på speed fått gå loss på Will Eisners kreation. I slutändan mer en konstnärlig skapelse än en logiskt sammanhängande film.

Och det börjar lika snyggt som det slutar. Under en nattlig polisräd dör två av lagens beskyddare medan The Spirit blir illa tilltygad av sin nemesis Octopus. En äggälskande, överspelande skurk i form av Samuel L. Jackson. Det visar sig snart att Octopus är efter en gudomlig hemlighet. En vas vars innehåll kan skänka honom mer än världsherravälde och på sedvanligt hjältemanér verkar The Spirit vara den enda som kan stoppa honom.

"Sorry, but is there any point to this?" frågas det vid ett tillfälle i filmen och jag är nödgad att hålla med. För när man väl skrapat på ytan, kommit under all denna seriemättade coolhet och snygga attityd, återstår inte mycket. ”The Spirit” förtorkar snart till trött action med en på sitt sätt lika fjantig dialog där ologiska oneliners är ledorden. När Miller så blandar in nazism utan någon egentlig eftertanke har det gått tre steg för långt.

”The Spirit” är ett välsmakande frosseri för den estetiske fetischisten men vore det inte för välpumpade ekonomiska muskler hade Frank Millers senaste verk varit årets topp i flopp.