The Spirit of '45 2013

Det är mitten av 1940-talet. Vi rör oss i Storbritannien som firar segern mot Tyskland efter andra världskriget och Ken Loach ("Änglarnas andel") sätter stämningen prickfritt med arkivbilder som kombinerar firande, lyckliga människor fulla av kärlek med krigets elände och våldsamheter. Ljudet av bomber varvas med tidsenlig musik och man får en bra bild av tidsandan i brist på riktiga bilder.

Vi följer sedan med från 1930-talet via intervjuer, mestadels av idag levande personer (både experter och folk som minns tillbaka) men även dåtidens relevanta politiker. Vi dras in i fattigdomens hårda liv och upplever en helvetisk tillvaro genom detaljrika berättelser, många väldigt minnesvärda som exempelvis den religiösa pojken som blev ateist när hans mamma avlider.

Sedan introduceras Labourpartiets stora framgångar, både i filmen och i England vid titelåret. Det är en stark, helhjärtad hyllning som vid enstaka tillfällen nästan liknar en reklamfilm. Loach pulserande passion för klasspolitik känns igen och han målar upp en intressant och ofta fängslande del av den brittiska historien. Men någonstans tappar han glöden.

Det är en aningen långrandig dokumentär med intervjuer och arkivbilder som förblir just det. Känslan av när ens far- eller morföräldrar återberättar gamla anekdoter blir allt mer uppenbar och även om det liksom en traditionell historielektion ofta är intressant så tryter tålamodet så småningom. Den är en klart mer sevärd än någon vanlig, tröttsam TV-film och regissörens hjärta finns där. Men ett redan etablerat intresse krävs nog för att man inte ska kolla på klockan tyvärr.

Mest intressant är delen där de fattiga kämpar för rätten till allmän sjukvård. De bisarra förhållandena är spännande att jämföra med dagens (framför allt amerikanska) samhällen, även om det kändes mer relevant i Michael Moores "Sicko". Det blir ändå en informativ och sevärd titt tillbaka i historien men den kräver en del av sin publik, något kanske inte många är villiga att offra.