The Stanford Prison Experiment 2015

Ack, dessa vetenskapsmän och deras tokiga experiment. Frankenstein visade tidigt att man inte ska leka med människan och efter honom oräkneliga, dumdristiga om än ofta välmenande forskare. Men trots vad en knäpp filmfigur kan hitta på så slår den i många fall inte verkligheten. Som det ökända Stanfordexperimentet.

Det var 1971 som psykologiprofessorn Philip Zimbardo tillsammans med andra forskare utförde ett socialpsykologiskt experiment på Stanfords universitet. En grupp frivilliga, unga män skulle under en period agera fångar respektive vakter i ett simulerat fängelse. Självfallet spårade det hela ur en aning...

Det ökända, hårt kritiserade experimentet är på många sätt perfekt filmmaterial (filmad tidigare 2001 och 2010). Ändå väljer relativt nykläckta regissören Kyle Patrick Alvarez ett snårigt men desto mer intressant tillvägagångssätt. Även om filmen ofta både ser ut och låter som en thriller så serverar han ett mer djupodlat drama om experimentets påverkan på såväl ungdomarna som forskarna själva.

Trots - eller snarare tack vare - bristen våld så blir den psykiska terrorn och maktspelen desto mer intensiva. Vissa av “vakterna” växer som monster medan “fångarna” trots tappra försök till revolter och uppror trycks allt längre ner i förnedringen. På andra sidan TV-skärmarna, som videofilmar det hela, sitter forskarna med samma samvetskval. Gör de rätt?

Det är en spännande film som på ett subtilt, stilsäkert sätt bygger upp en olycksbådande stämning. Det största klagomålet är att den trots en speltid på två timmar känns för kort! Situationerna är så absurda att man frustrerat vill komma rollfigurerna djupare in på skinnet. Se och känna hur en upplevelse som denna påverkar ens sinne. Den hade utan problem kunnat utvecklats till en miniserie.

Sedan händer egentligen inte så mycket, scenerna skildrar hur trakasserierna utvecklas och eskalerar. Men för varje liten giftig replik, stirrande blick eller någon annan typ av översittarattityd så höjs ribban ännu ett steg och liksom de flesta karaktärerna så glömmer man stundtals bort att detta egentligen är oskyldiga ungdomar i ett experiment och inte ett faktiskt fängelse.

Även om många rollfigurer fungerar mycket som symboler så är det en suverän ensemble som ger dem liv. Billy Crudup balanserar perfekt den mänskliga faktorn och forskningens giriga ansikte som Zimbardo medan några av sin generations mest begåvade skådespelare utgör ungdomarna. Alltid imponerande Ezra Miller är den mest rebelliske men kanske också känsligaste fången, Nelsan Ellis (“True Blood”) en personligt engagerad forskare och Michael Angarano (“Red State”) den elakaste vakten.

Är du ute efter ännu en effektsökande våldsorgie i stil med “Saló” så bör du leta vidare. Men låter en mer psykologiskt skrämmande ungdomsfilm, inte olikt “Flugornas herre”, intressant så ta en titt. Kom ihåg, berättelser är inte alltid mer skrämmande än verkligheten, även konstgjorda sådana.