The Starling 2021

Efter en familjetragedi försöker Lilly (Melissa McCarthy) plocka ihop bitarna av sin tillvaro. Medan hennes make Jack (Chris O’Dowd) är inlagd på en psykiatrisk avdelning, börjar hon ta tag i det praktiska, som att röja i den överväxta trädgården. Dessvärre har en stare byggt bo i tomtens stora träd, och den är inte alls nöjd med att någon ger sig in på hans revir. Lilly och staren hamnar snabbt i en blodig (!) strid om trädgården, vilket eventuellt är en metafor eller något, det hela är mycket subtilt.

 

En gammal Hollywood-sanning är ”arbeta inte med barn eller djur”. Nu för tiden har teknologin kommit så långt att det är fullt möjligt att låta animation göra jobbet, även om den inte riktigt kommit så pass långt att det är helt trovärdigt. ”The Starling” har fågelanimation med imponerande detalj, men fåglarna verkar inte ha någon tyngd, de interagerar inte trovärdigt med miljön, ligger inte riktigt rätt i fotot. Jag önskar verkligen att de kunnat använda en verklig fågel åtminstone ibland, för det är så distraherande.

 

Förra året släpptes en annan film om en fågel som gav sig in i mänskligt trauma; ”Penguin Bloom”, som handlar om en kvinna som blivit handikappad efter en olycka, och hur familjen tar hand om en skadad skata. Det var en film som fick medelmåttiga recensioner, men som jag blev personligen blev överraskande berörd av. Det är så det funkar med de här feelgood-men-inte-för-good-filmerna, de landar alltid hos någon. Jag är övertygad om att vissa kommer gråta floder framför ”The Starling.”

 

Några fördelar ”Penguin Bloom” hade var dels att huvudrollen spelades av Naomi Watts. Jag tycker att Melissa McCarthy är en helt okej skådespelerska som får för mycket skit, men övergången till någon som tar roller som inte är renodlade komedier går lite sådär. Hon är inte särskilt subtil om hon gör något annat än att vara sammanbiten. Ett annan fördel var att de faktiskt använde verkliga fåglar i ”Penguin Bloom”, vilket gav scenerna den rätta känslan av lätt kaos... ni vet, som när det är ett halvvilt djur inblandat. Okej det var det sista jag hade att säga om CGI-fåglarna, lovar.

 

”The Starling” regisseras av Theodore Melfi, som tidigare jobbat med Melissa McCarthy i ”St. Vincent,” men vars mest framgångsrika film är ”Dolda tillgångar” från 2016, om några svarta kvinnliga matematiker som jobbade på NASA i början av 1960-talet. Den nominerades till tre Oscarsstatyetter, och även om den knappast var avantgarde känns det ganska märkligt att ”The Starling” är Melfis uppföljare.

 

Filmen har stunder av utmärkt skådespel (Kevin Klein dyker upp och är charmerande), den har stunder då stora känslor och små skämt landar. Ingredienserna till något skapligt finns där, men över lag är det en film som försöker för mycket. Som hänger kvar för länge i en scen, musikvalen är övertydliga, kameran trycker påträngande nära sorgsna ansikten i desperata försök att få publiken att känna något. Det sorgliga lämnar inget avtryck.

 

”The Starling” är inte aktivt dålig egentligen, men det är en sån film som kommer dyka upp när du scrollar genom Netflix, och även om du såg den för bara två veckor sen kommer du redan vara osäker på om du sett den eller inte.