The Stone Roses: Made of Stone 2013

Ian, John, Gary och Alan utgjorde en av anglosaxarnas stora musikexporter med listettor som "I wanna be adored". Debutalbumet rosades men med berömmelse kom tvister på köpet som senare skulle splittra bandet. Föreställ er att de skulle återförenas idag. Efter en 20 år lång paus är det just vad supernovorna från Manchester gjorde.

Jag måste medge att jag inte hade mycket till förkunskaper när jag begav mig till visningen av "The Stone Roses: Made of Stone". Jag visste faktiskt inte ett dugg om bandet. Men med tanke på att undertecknad inte hade blivit till under det sena 80-talet kan det möjligtvis ursäktas. Regissören Shane Meadows som briljerat med det moderna socialrealistiska mästerverket "This is England" var däremot ett bekant namn. Genom åren har han ideligen valt att behandla ämnen som ligger honom varmt om hjärtat och som en stor beundrare fick han ett fripass in till förberedelserna av den stora världsturnén.

Vad som gör "The Stone Roses: Made of Stone" så oerhört imponerande är att långa, tiominuters sekvenser av jammande i replokaler eller gitarriff på konsertuppträdanden rullar på helt ogenerat utan någon oro över att åskådarens tålamod ska ta slut. Det är riskabelt men fungerar med ett snyggt, statiskt rockfoto i splitscreen, färg eller svartvitt.

Filmen avstår från att lägga sig i frontmännens privatliv vilket är på både gott och ont. Ibland känns materialet lite tunt och gör att en slags falsk hinna träder in. Meadows kompenserar dock för detta och gör klokt i att skildra storheten hos brittrockarna genom att lyhört lyssna på konsumenterna, tappra engelsmän från arbetarklassen som sprungit iväg från jobbet för att knipa biljetter till en gratis spelning. Dokumentären är befriad från talking heads med kollegor och bolagsmänniskor, och det är helt en film av fans tillägnad fans om euforin av att hysa kärlek till lyriken i musiken.

Ett ljudspår med Hitchocks kommentarer kring definition av lycka (kreativitet) spelas upp till bilder på ett hav av jublande, gråtande, skrikande och busvisslande fans som memorerat varenda textrad utantill. På så sätt är det inte endast en hyllning till The Stone Roses, eller musiken för den delen, utan till alla kulturarbetare som lägger ned mycket möda för att förverkliga sina drömmar och förgylla en betongrå värld.