The Strangers 2008

Det börjar med en grov domedagsröst, som informerar oss om Kristen McKays och James Hoyts tragiska öde. År 2003 bidrog de till statistiken som ytterligare två ouppklarade mordfall i USA. Så fort går det att räkna ut att det nog är fullkomligt kört för våra kära huvudpersoner. Texten ”Inspirerad av verkliga händelser” är inget att bry sig om i det här fallet, regissören har själv haft svårt att förklara exakt vilka händelser det skulle ha varit. Men det gör inte filmen mindre otäck.

Klipp till en bil. En spänd situation mellan Liv Tyler och Scott Speedman. Inga ord utbyts men tystnaden säger mycket. Det dröjer en stund till innan vi får förklaringen till hennes tårar. Tillräckligt mycket drama för att vi ska se dem som människor, känna med dem, och lida med dem innan de förs bort i liksäck. Blonda bimbos i en rysare är överskattat: riktiga människor att identifiera sig med är mer benägna att ge kalla kårar, när de väl hamnar i fara.

Men paret hinner inte fundera över sitt möjligen splittrade förhållande länge till. Väl hemma knackar det på dörren mitt i natten. En vilsen flicka söker vägbeskrivning. De jagar iväg henne, men hon kommer tillbaka. Med förstärkning. I läskiga masker. Och de tänker inte lämna våra turturduvor ifred förrän blod har flutit.

Huset är avlägset, natten mörk och telefonen oanvändbar. Allt är med andra ord som det ska vara i en rysare värd namnet. Låt tortyren börja!

Som ni hör är ”The Strangers” inte på något sätt en originell film. Den påminner om den klassiska inledningsscenen i ”Scream”, där Drew Barrymore störs mitt i popcornpoppandet av ett psycho med mobiltelefon. Den påminner om ”Funny Games”, där två helyllekillar plågar en helyllefamilj med blodiga lekar. Man debatterar även flitigt ifall den inte är en ren remake – eller bara en skamlös ripoff - av franska ”Them” som bara häromåret skrämde slag på biopubliken med osynliga snyltgäster i en ödslig herrgård.

Men temat, att inte vara säker i sitt eget hem, är effektivt nog att det räcker gott och väl för en rysare till. Och ”The Strangers” tar väl tillvara på storyn. Även om regidebuterande Bryan Bertino faller i några oundvikliga genreklyschor (varför ska de alltid gömma sig i garderober?), känns det ändå tillräckligt fräscht och oförutsägbart.

Bertino inser klokt nog också vikten av att få oss att sympatisera med filmens huvudpersoner. Förutom rysningar, uppenbarligen, har kärlek en stor betydelse i filmen, och det är rörande att se hur den skrämmande händelseutvecklingen för Kristen och James allt närmare varann. Trots att vi vet att de kommer att dö en plågsam död, håller vi på dem till sista andetaget.

Handlingen är simpel men rakt på sak. ”The Strangers” är otäck från första början och intensiviteten avtar aldrig. Nästan i realtid jagas paret genom alla vrår och korridorer av en maskerad trio, utan några uppenbara motiv. ”Ni råkade vara hemma”, svarar flickan när en skräckslagen Liv Tyler frågar: ”Varför?”.

”The Strangers” revolutionerar inte skräckgenren, men är något så ovanligt som en rysare som behandlar sina offer med respekt, som inte underskattar publikens intelligens och som bjuder på otäckheter så gott som nonstop. Det blir vi aldrig bortskämda med.