The Tale 2018

Jennifer Fox är en hyllad dokumentärfilmare vars första fullängdsdokumentär "Beirut: The Last Home Movie" - om en överklassfamiljs liv i staden under inbördeskriget i Libanon - år 1988 vann juryns stora pris under filmfestivalen i Sundance.

 

"The Tale", som är Jennifers första spelfilm, premiärvisades på årets Sundancefestival och visas nu på HBO Nordic. I den dramatiserar hon de sexuella övergrepp hon utsattes för som nybliven tonåring, men använder sig likväl av ett dokumentärt grepp i utforskandet av sitt förflutna. Steg för steg, med fler och tuffare frågor, letar hon sig djupare ner i berättelsen. Hon ifrågasätter personerna ur sitt minne: Vad hände? Varför? Vad tänkte du om det?

 

Det är ett intressant och effektivt grepp, som är ärligt mot hur minnet fungerar. I de första tillbakablickarna får vi se Jennifer som en rätt så välvuxen 13-åring, men när den vuxna Jennifer - utmärkt spelad av Laura Dern - bläddrar i gamla fotoalbum i sitt barndomshem inser hon att hon har haft fel bild av hur hon såg ut i den åldern.

 

”Nej, du är 15 på det fotot”, rättar hennes mamma (Ellen Burstyn) henne och pekar istället ut en bild som visar hur Jennifer faktiskt såg ut när övergreppen ägde rum och efter det är det den lilla flickan vi får se i den tillbakablickande, fragmentariska berättelsen.

 

Det är en intressant och vältajmad film i svallvågorna av #metoo. Varför var det så många kvinnor som inte hade berättat om sina övergrepp förrän hashtaggen fick internationell spridning i höstas? I "The Tale" försöker Jennifer Fox att förstå sig själv, och sin tystnad.

 

Hon ser inte på det som har hänt på samma vis som de utomstående gör. I deras ögon är det svartvita fall av pedofila övergrepp, men Jennifer själv kämpar defensivt emot den beskrivningen. Hon vill inte vara ett offer. Hennes förövare fick henne att känna att hon var speciell, och hon har svårt att erkänna att hon blev manipulerad och utnyttjad. Trots att hon många gånger i sitt liv har intervjuat kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp tar det tid för henne att inse att deras erfarenheter liknar hennes egna.

 

"The Tale" är ofta obekväm och jobbig att se på, men inte på det sätt vi har blivit vana vid genom manliga filmmakares sexualiserade blick på liknande berättelsers offer. Den slipper vi tack och lov i "The Tale", som istället helt och hållet berättas ur Jennifers eget perspektiv - och som varit noga med att skydda den unga skådespelaren, Isabelle Nélisse, från kränkningar under och efter inspelningen. Den 13-åriga Jennifer går dock inte fri från att bli betraktad bara för det. Den 48-åriga Jennifer ifrågasätter sitt unga jag. Ställer upp henne framför en tänkt filmkamera, så som hon skulle ha gjort med ett av sina andra intervjuobjekt.

 

"Varför vill du berätta den här historien?", undrar hon apropå den nedtecknade berättelse - ”The Tale” - om händelserna som Jennifer skrev som tonåring och som hennes mamma många år senare hittar. En upptäckt som blir startskottet för den vuxna Jennifers grävande och filmens handling.

 

Under sitt utforskande får Derns Jennifer fler och fler insikter i hur övergreppen hon utsattes för som barn har påverkat henne senare i livet. Trots att hennes mamma beskriver hur dottern blev ”promiskuös” efter händelserna inser Jennifer att hon länge har haft svårt att vara avslappnad och känna sig trygg i intima situationer. Hennes sexualitet har blivit förvrängd, färgad av motstridiga känslor som Jennifer – åtminstone i filmens början – ännu inte har rett ut.

 

”The Tale” är en film om upprättelse, som kanske kan vara med och förklara varför så många kvinnor har känt behovet av att – under hashtaggen #metoo – till slut berätta. Att konfrontera sina förövare, trots att det ofta lett till att de själva blivit ifrågasatta, hånade och kritiserade. Det handlar om att placera skammen där den hör hemma. Inte så mycket i syfte att, så som det ibland beskrivits, skända gärningsmännen i ilskna folkdomstolar, utan snarare för att själva äntligen frigöra sig från den.

 

Att befria sig från skam är just vad Jennifer har försökt göra sedan hon var 13 år, men hon har gjort det genom att intala sig själv att övergreppen var något annat än vad de var, trots att hon alltid var tvungen att rusa till toaletten och kräkas efter dem. Hon har beskrivit det som att hon hade ”en relation” med sin förövare, och att hon var den som hade makten över den. Erfarenheterna blir närmast en superkraft, i sättet som den tonåriga Jennifer omnämner dem. Under filmens gång tvingas den vuxna Jennifer erkänna att hon har bedragit sig själv - ”Du har ljugit för mig”, säger hon till sitt 35 år yngre själv.

 

Det gör ont när den 48-åriga Jennifer efter så lång tid förstår att det visst finns vanära, skymf och skändlighet i hennes berättelse, men smärtan lättar när hon i filmens katartiska slut inser att känslorna inte bör bäras av henne, utan hängas på den vuxna man som en gång utnyttjat hennes oskuld.