Hårda bud 2007

En fallskärmshoppare råkar glömma fallskärmen i planet, men lyckas ändå vända situationen till sin fördel, om så bara för en stund.  Två svarta tvillingbröder tycker det är dags för en förklaring till varför båda föräldrarna är vita. En tecknad flodhäst lär sig den hårda vägen att sex, lögner och videoband inte är någon lyckad mix. Och en familjefar blir avundsjuk på grannens nyinköpta sjukhusröntgen, så han skaffar sig två. Jag klev in på en visning av ”The Ten” utan att ha den minsta aning om vare sig handling eller genre. För en recensent hör det inte till vanligheterna, men med lite tur kan det bli en positiv överraskning. Och redan de första scenerna i ”The Ten” gjorde det klart för mig att det här är något riktigt annorlunda – och troligen det roligaste jag sett i filmväg sedan ”Borat”. ”The Ten” består av tio korta berättelser, var och ett kopplat till ett av de tio budorden. Knäppa, skruvade och ibland fullkomligt ”Family Guy”-bisarra situationer piffar upp den Allsmäktiges urgamla levnadsregler, och tillför de kalla stenblocken lite välbehövlig humor. Om Moses bara visste…Ovanligt nog finns det heller inga försök till krystade budskap eller övergripande tanke bakom de olika episoderna – jag antar att budorden helt enkelt får tala för sig själva. ”The Ten” är ren och skär underhållning, om än något hjärndöd sådan, så lyckas den med att få hela biografen att vika sig av skratt. Likheterna med ”Reno 911: Miami” är ingen tillfällighet, båda filmernas regissörer och författare härstammar från samma humorprogram, ”The State” som rullade i MTV under tidigt 90-tal. Här har de lyckats dra ihop en rätt imponerande rollista, varav ingen direkt är känd för komiska roller, vilket bara är till fördel. Tråkigast är Paul Rudd, narratorn med uppgift att binda samman de tio historierna men störs alltjämt av sina personliga kärleksproblem. Roligast? Det är nog omöjligt att sätta fingret på. I den här filmens vrickade universum verkar precis vad som helst vara möjligt, som att historia nummer två berättas av en mexikansk voice-over, som ibland glömmer bort sig och drar till med vulgariteter på spanska (”Vahhhhhhina…”). Det blir sällan förutsägbart. Och just när vi trodde vi hade sett allt, bryter hela stjärnensemblen ut i en musikalsång som skulle få gänget i ”Rent” att skämmas. Jag ska akta mig för att avslöja för mycket här, även om jag har känslan av att det vore omöjligt. För det första: här finns en oanad detaljrikedom, i allt från rekvisita till skådespelarnas minsta blickar, som gör varje klipp till en ny fnissfest. För det andra: den smått geniala humorn i ”The Ten” går helt enkelt inte att sammanfatta i ett stycke text. Det är en skrattfest som måste upplevas på egen hand.