The Tomorrow War 2021

Det är fotbolls-vm på tv i den amerikanska villaförortsidyllen. Irakveteranen och lärarfarsan Dan (Chris Pratt) är butter efter att blivit nekad en efterlängtad forskartjänst, men han håller god min bland gästerna i vardagsrummet. Mitt i ett brasilianskt friläge öppnas en portal till en annan dimension genom vilken en grupp framtidssoldater äntrar fotbollsplanen utan att invänta på fjärdedomarens skylt. De har rest bakåt i tiden med det bistra budskapet att mänskligheten ser ut att förintas av utomjordingar år 2051, om inte förstärkningar från deras föräldrageneration kan hjälpa dem att rädda människans framtid på jorden. 

 

Civila kallas in i drivor för att skickas genom ett maskhål till framtiden, gatorna fylls av demonstranter och på konservativa nyhetskanaler tjattrar tyckarna om det meningslösa i att dö i ett krig som inte ens har hänt än. Samtidigt börjar den yngre generationen att misströsta, de har svårt att se poängen med matteprov om de ändå inte har någon framtid. Läraren Dan gör sitt bästa för att intala sina elever att vetenskap är vägen ut ur krisen, och man behöver inte slå mental knut på sig själv för att hitta paralleller till klimatkrisens generationsskuld. 

 

Innan vi vet ordet av så rycks även Dan upp från sina kaffepauser och utvecklingssamtal för att landa rätt ner i en brinnande framtid vid mänsklighetens yttersta rand, utan att veta vilken fiende han ställs emot. Och tur är nog det, för scenen när rymdkräken väl träder ut ur stridsröken är verkligen mardrömslik. “De behöver varken politik, ekonomi eller teknik. Vi är mat – och de är hungriga” får våra hjältar höra innan de själva står mitt i tallriken och måste börja peppra. 

 

Och det är just på slagfältet som “The Tomorrow War” levererar, de ösigt högljudda actionscenerna ser stundtals ut att rädda filmen från dess egen dialog. Men att en storskalig, CGI-tung rymdactionfilm numera går raka vägen till tv-skärmen utan att passera bioduken sker inte helt utan biverkningar. Intrycket blir grötigt och de stora bilderna laddas ur i det krympta formatet.

 

Det finns också något nästan hånfullt oinspirerat över hela "The Tomorrow Wars” uppenbarelse. Samma känsla som när ens föräldrar klumpigt försökte lindra ens julaftonbesvikelse med; "Vi vet att du helst ville ha en Transformers-leksak, men detta är ju Transmorphers – nästan samma sak!". Men alla visste vi mycket väl att "nästan samma sak" inte alls var samma sak.

 

Jag tittar på "The Tomorrow War" och ser bara alla de skamlöst kalkerade scenerna från ursprungsverk som ”Starship Troopers“, “Edge of Tomorrow” eller “Alien” och tänker att jag hellre hade sett om de filmerna. Men nu sitter jag här istället. Fångad i en tramsigt ironisk Chris Pratts sällskap och itvingad en snyftig familjeintrig med J.K. Simmons som helt saknar fotfäste i den mänskliga känslovärlden. Och det är kanske inte så konstigt med vetskapen att filmens avsändare är ärketramsaren Chris McKay som tagit rymdklivet hit från “Robot Chicken”-, “The Lego Batman Movie”-universumen. Nä, om detta är vad framtidens actionfilmer har att erbjuda så kan vi lika gärna lägga ner vapnen.