The Trial of the Chicago 7 2020

Det är alltså inte ett odelat positivt värdeomdöme att säga: mer Aaron Sorkin än så här blir det knappast. Visst har den amerikanske manusgiganten visat att han är kapabel till stordåd flera gånger under sin snart 40-åriga karriär – ”The Social Network” (2010), ”Charlie Wilson's War” (2007) och ”Moneyball” (2011) är sällsynt lyckade exempel på Sorkins distinkta röst – men ”less is more”-principen har som bekant aldrig intresserat honom.

Hårdraget är Sorkins signum skarpsinniga (och omfångsrika) dialoger parat med en oförtruten liberal idealism. I värsta fall innebär det krampaktigt självmedvetna monologer överlastade med populärintellektuella referenser, som dessutom skulle kunna läggas i munnen på vilken som helst av rollfigurerna. Plötsligt pratar alla karaktärer Sorkinska, en lika rapp som konstruerad och inställsam dialekt. Det är vuxenversionen av ”Gilmore Girls”-diskursen.

Den sanna historien om hur sju unga radikala aktivister ställdes inför rätta för att ha uppmuntrat till blodiga upplopp i samband med det demokratiska konventet i Chicago sommaren 1968 är som gjord för att förenklas på Hollywoodmanér. Här finns alla förutsättningar för Sorkin att bedöva publiken med dramatiska vändningar och knivskarpa replikskiften. Hjältarna och skurkarna är övertydligt identifierbara, demokratiskt sinnad ungdom och Vietnamprotester mot förstockade och maktfullkomliga republikaner, ett förnuftstrotsande justitiemord på det upproriska sextiotalets mest progressiva värderingar.

Det är meningen att vi i publiken ska dra paralleller till den moderna Trump-administrationens oförblommerade förakt mot lika rättigheter, och absolut. Den halvsenile domaren Julius Hoffmans (en åttiotvåårig Frank Langella i toppform) horribla behandling av Black Panthers-grundaren Bobby Seale (Yahya Abdul-Mateen II) illustrerar hur den amerikanska strukturella rasismen av idag inte skiljer sig nämnvärt från hur det såg ut på sextiotalet.

”The Trial of the Chicago 7” har andra förtjänster utöver den deprimerande politiska analysen, en snabbkäftad Sacha Baron Cohen utmärker sig i den stjärnspäckade ensemblen. Dessutom är det ett påfallande stationärt drama som så gott som uteslutande utspelar sig i rättssalen.

Därmed slipper vi ett annat av Aaron Sorkins mest uttjatade stilgrepp, the walk and talk, populariserat främst genom tv-serien ”Vita huset”, där karaktärerna pladdrade oavbrutet samtidigt som de stormade fram genom oändliga korridorer i kvartslånga tagningar.

Någon ”The Social Network” är det däremot inte tal om. ”The Trial of the Chicago 7” är lite för sentimental och självgod för sitt eget bästa. Men vilken studiochef med ett uns av själbevarelsedrift säger åt en av Hollywoods mäktigaste pratkvarnar att skala bort överflödiga repliker?