The Tribe 2014

Sergey är en ung stökig kille som flyttar in på ett internat någonstans i Ukraina och är liksom alla andra på skolan dövstum. På internatet hittar han rätt snart sin plats bland ligisterna som ägnar sin tid till att slå ner människor och däremellan säljer sina tjejkompisar till långtradarchaffisar. Efter ett tag börjar Sergey få känslor för Anna, en av tjejerna på skolan.

”The Tribe” är en annorlunda och fruktansvärt våldsam film helt utan talad dialog. Den är inte särskilt konstnärlig, symbolisk eller långsam så som man kanske något fördomsfullt förväntar sig att en film utan tal från det forna Ryssland ska vara. Snarare är detta väldigt mycket rakt på sak, ganska ”högljutt” och har ett raskt tempo. 


Det enda som talas är teckenspråk, men det talas å andra sidan rätt mycket. Helt utan textning. Det är inte svårt att följa med i den huvudsakliga handlingen som är ganska simpel och även om man oftast inte till fullo förstår gestikulerandet så är det fängslande några gånger att se dialogerna bokstavligen få liv framför ögonen. På sina håll höjer detta också upplevelsen en aning, medan det tyvärr på andra bara känns provocerande yvigt. 

Det är filmat på håll i långa tagningar och utan klipp, omväxlande med fast och rörlig kamera. Jag tycker ofta om det i andra filmer, men bristen på närbilder blir snart ett problem här, då jag vill se blickar och ansiktsuttryck eftersom tal och tonläge helt saknas. Fotot är ändå det som i slutändan är behållningen i filmen, även om jag motsägelsefullt nog inte kan ta till mig det som sker i bilderna.

Det realistiska men ändå något teatrala skådespeleriet (teckenspråk ser för ett ovant öga lätt överspelat ut), liksom kanske framförallt vissa av scenerierna som visas upp, liknar ibland något som en håglös Roy Andersson, vilse i de ryska skogarna, med bara en flaska vodka som sällskap, skulle kunna ge upphov till. Jag tycker om Roy Andersson, hans stil och till viss del även vodka, men gillar alltså ändå inte detta. Dels har jag, den enkla handlingen till trots, svårt att få grepp om storyns övriga intriger, många gånger känns det helt enkelt som att jag tittar på en otextad ukrainsk film innan det slår mig att det faktiskt är just det jag gör. 


Karaktärerna och deras utanförskap kan jag utan problem rent teoretiskt känna med, men tyvärr är personerna väl onyanserade för att jag på riktigt ska känna sympati för dem. Vi får det vi ser, varken mer eller mindre och det vi ser är oftast väldigt hemskt och inte alls tilltalande på egentligen något sätt. Några glimtar av möjlig värme mellan det potentiella kärleksparet blir aldrig till något mer än just potentiellt. I nästa scen slängs vi åter in i den karga och enformigt dystra vardagen med mord, rån och våldtäkter, vilket visserligen helt säkert är någons fruktansvärda verklighet. Men vill jag i dryga två timmar se på det? Nej.

Många scener är verkligen våldsamma och rent ut sagt vidriga. Och då tagningarna som sagt är långa och helt oredigerade får man som publik aldrig möjlighet till återhämtning. Vi kommer på något sätt alldeles för nära (även utan inzoomningar) och jag vill inget hellre än backa och gör också det. Filmens påträngande rättframhet tvingar mig till reträtt och jag är till och med väldigt nära att lämna salongen (och jag är aldrig nära att lämna salongen!) när jag i en kvart får se en hemma-abort utföras i ett badkar, ackompanjerad endast av ett extremt högljutt kvidande av smärta. Visst, så går det säkert till där kvinnor inte har rätt till fri abort och tillgång till sjukvård och man behöver veta att det är så. Men vill jag se det? Nej. 

”The Tribe” är inget för känsliga tittare. Fast då jag inte är känslig och detta ändå absolut inte var något för mig, vem är det då för? 


Någon annan, absolut. Och vill du se en onekligen stark men otextad film på teckenspråk som är utstuderat grafisk och utspelad i naturligt kärv miljö i vilken våld och brutalitet är lika vanligt som ett varmt leende aldrig existerande. Ja då kanske detta är något för dig. 


Annars… antagligen inte.