The Turning 2020

Den gotiska skräcksagan må ha hundraåriga anor, men tv-nyheterna om Kurt Cobains död skvallrar om att året är 1994 när vi äntrar berättelsen. De stora stickade tröjorna, grunge-soundtracket och kassettbandspelaren i unga Kates (Mackenzie Davis) gula volvo, formar en rätt läcker retro-ram till skräckthrillern när hon kör mot nya jobbet som guvernant vid ett ödsligt gods i Maine.  

 

Hennes uppdrag är att ta hand om två föräldralösa barn i ett hus som ska visa sig bära på mörka hemligheter, vilka presenterar sig genom en parad av mindre subtila genre-klyschor. "Jump-scares", läskiga ansikten i speglar och dockor som rör sig avlöser varandra i ett rastlöst berättande som aldrig tar sig tiden att bygga upp minsta antydan till smygande nerv, och slutet ska vi inte ens gå in på. Alla som har sett skräckmästerverket “The Others” (tydligt inspirerad av samma bok) minns det rysliga i barn som ser spöken i hemlighet. Ett element som i princip helt har fumlats bort i denna anmärkningsvärt valhänta adaption, lika livlös som dess CGI-gastar.

 

Det är synd, för Mackenzie Davis (“Terminator: Dark Fate”, “Tully”) i huvudrollen har någonting på gång här. Eller så är det fotografen David Ungaro (“A Prayer Before Dawn”) som får mig att tro det. Han ljussätter henne som i en elegant Giallofilm och fångar hennes oro i hemsökta herrgårds-miljöer som nog hade förtjänat ett bättre manus. En film som inte bränner igenom Henry James romanklassiker som vore den bakgrundsstory till en musikvideo (regissören Floria Sigismondi är en veteran i just den genren).

 

Passa istället på att se Jack Claytons svartvita skräckklassiker "De oskyldiga" (1961), som bygger på samma bok. Så kanske stackars James kan få ro i sin grav.