The Union 2024

Det är tydligt när man ser originalproduktioner från Netflix att de har en checklista på hur de gör film. Målet verkar vara att skapa tittarsuccér som passar alla och inte sticker ut konstnärligt. Jag tänkte på det hela den här filmen och här är min teori om hur streamingtjänsten jobbar med film med några få undantag.

 

Allt verkar börja med att få med en eller två stjärnor som ska vara dragplåster för att locka publik. Det är sällan de riktigt stora namnen som vi ser, men ändå omtyckta aktörer. I den här filmen så är det duon Mark Wahlberg och Halle Berry som är affischnamnen. Wahlberg kör sin avslappnade stil som schyssta charmknutten. Berry har stylats snyggt och blandar tuff attityd med glimten i ögat. De båda kan den här typen av spel i sömnen och verkar ha kul.

 

Nästa steg är att fylla upp birollerna med några skådespelare som är kända för spel av högre klass för att ge mer tyngd till produktionen. J.K. Simmons är kul med sarkastisk egg och Jackie Earle Haley är cool. Lorraine Bracco är bortkastad i en liten roll som inte ger henne någonting att jobba med.

 

I de flesta fall när Netflix gör film och speciellt action så känns det som att först när man är klar med nämnda steg så kommer man på en story att bygga upp omkring skådespelarnas personligheter. Det här är ett sådant exempel. Att ordentligt etablera de karaktärer som vi ska följa är inget som man verkar bry sig om att göra.

 

Den extremt tunna storyn består av att en kvinnlig agent (Berry) rekryterar en byggarbetare (Wahlberg) som dessutom är hennes kärlek från High School för att hjälpa till att reda ut en röra som uppstått när ett uppdrag gått åt helsike. Information som i fel händer är livsfarlig måste återtas, men faran känns aldrig påtaglig så det blir aldrig spännande.

 

Mest tid ägnas åt en massa prat om nostalgiska minnen från förr det före detta paret emellan, men tanken i stort verkar ha varit att alla ska få det de vill ha av filmen. Spektakulära jakter och våldsamma situationer driver på, men humor ser till att det aldrig blir för rått och att det goda humöret hålls uppe. Allvarliga inslag avser att skaka om.

 

Bäst fungerar actiondelen. Där är det kompetent filmat kaos. Tillräckligt många kvicka repliker sitter rätt för att humorn ska roa. Romantiken fallerar på grund av att Wahlberg och Berry inte hittar varandra i spelet. Försöken till starka känslor har ingen effekt för att vi inte bryr oss om karaktärerna. Det blir som helhet för många tonfall på för kort speltid så inget ges en chans att göra intryck.

 

Fotot är av den typiskt nyanslösa och platta, men ändå snygga, sort som vi oftast hittar i filmer från Netflix. Kreativa färgval i konstens namn finns inte. Dock måste jag berömma det fina användandet av de tjusiga europeiska miljöerna.

 

Precis som väntat i Netflixaction så är tempot oavbrutet rasande. Här pumpas spionterminologi och information ut utan minsta andrum. Vi följer en del av underättelsetjänsten som använder sig av vanliga arbetare som agenter istället för utbildade talanger från skolor och det är ett originellt upplägg, men det stressas tyvärr helt bort.

"The Union" är godkänd underhållning för stunden, men man glömmer bort den sekunden som eftertexterna slutar rulla.