The Upside of Anger 2005

Terry Wolfmeyer (Joan Allen) blir en dag lämnad av sin man, som försvinner hemifrån utan ett ord och utan att ta med sig något mer än sin plånbok. Medan hennes fyra döttrar tar faderns avfärd med, relativ, fattning, rasar tillvaron samman för henne. Alla reagerar vi olika på kriser i livet och Terrys svar på det inträffade blir bitterhet, som alla som befinner sig i hennes omgivning får känna av, blandat med apati medförande att Terry tillbringar åtskilliga timmar i soffan med ett glas sprit i handen medan döttrarna hjälps åt att hålla hemmet i ordning. Trots (eller rättare sagt på grund av) detta, engagerar sig familjens bekant, en f.d. framgångsrik basebollspelare och numera radiopratare, Danny (Kevin Costner) i familjen (vill man vara snäll kan man säga att han vill hjälpa sina nära medmänniskor när de hamnat i känslomässig nöd, vill man vara elak kan man säga att Danny är desperat och ser sin chans till ett förhållande när Terrys man är ute ur bilden).

Egentligen har denna film mycket som talar emot den. Ett drama om en medelålders kvinna som blir lämnad av sin man och som efteråt försöker stå ut med tillvaron påminner obehagligt mycket om de stereotypa TV-filmerna som brukar visas på kanal tre med jämna mellanrum. Men det är en milsvid skillnad mellan dessa, där jag med nöd och näppe kan stå ut med de senare, medan den förra var, överlag, underhållande (trots att ämnet som behandlas i grunden är sorgligt). Och detta beror på flera orsaker. För det första finns i ”The Upside of Anger” duktiga skådespelare som spelar bra (och det är inte varje film som lyckas få ihop en sådan kombination). För det andra är relationerna i filmen mycket mänskligt (och därmed trovärdigt) framställda. Ta bara förhållandet mellan föräldern Terry och hennes döttrar, precis som i verkligheten uppstår det oerhörda konflikter mellan parterna av den enkla anledningen att föräldrar är människor lika mycket som barn är, att båda gör fel och att det finns tillfällen när det inte är lätt att vara vare sig det ena eller det andra. Men det som mest skiljer denna film från sina kusiner på kabel-tv, är bilden av den kvinnliga huvudpersonen. För även om man tycker synd om Terry, är det mesta hon råkar ut för (efter att hon blivit ensam) mer eller mindre självförvållat till följd av hennes inställning till livet och inte för att hon är en värnlös kvinna som angrips från alla håll och som får ringa (eller inget) stöd av sin omgivning samt samhälle (såsom TV-filmernas regissörer brukar framställa det hela).

”The Upside of Anger” är en film som både bildligt och verbalt visar oss att sanningen om det eller den vi ser inte nödvändigtvis behöver stämma överrens med vårt första intryck. Ett belysande exempel på detta är händelsen när en av Terrys döttrar börjar träffa Dannys arbetsgivare, en man som snarare är i Terrys ålder än i dotterns. Om sådana män brukar jag på förhand ha en ganska klar uppfattning. Men här får man en förklaring till varför mannen ifråga valt ett ungt sällskap istället för att leta efter någon i sin egen ålder, en förklaring som medför att jag känner mer sympati för honom, än vad jag hade haft i vanliga fall och helt enkelt betecknat mannen ifråga som gubbsjuk.

Efter superlativen ovan borde jag motivera varför jag inte kan ge filmen mer än tre och ett halvt i betyg. Och det är helt enkelt därför att det finns stunder då filmen känns tråkig och händelsefattig med tanke på att handlingen ändå utspelar sig under fyra år. Fast å andra sidan, frågan är ju om det händer så mycket mer i en genomsnittlig levande persons liv under motsvarande period. Förmodligen inte. Så det om något borde vara ett bevis på att ”The Upside of Anger” verkligen handlar om vanliga människors vardagsliv. Och plötsligt inser jag att den klagan som jag så många gånger tidigare framfört om att Hollywoodfilmer sällan ger utrymme åt normala människors leverne, varit ganska ogenomtänkt. För nu när det verkligen har kommit en sådan film som dessutom är bra, är jag inte nöjd.