The Vatican Tapes 2015

Svensk Dramaten-skådespelare som demon-fightande präst i amerikansk skräckfilm. Max von Sydow i “Exorcisten” tänker ni kanske? Nej, gör entré för Peter Andersson i “The Vatican Tapes”. För er obekanta med svensk skådespelarelit så är Andersson en gammal veteran som kanske mest känns igen i den smickrande rollen som Lisbeth Salanders lite för pilska förmyndare i “Män som hatar kvinnor”.

Nu gräver han guld i USA med en nyckelroll i den här rysaren signerad Mark Neveldine, snillet bakom mästerverk som “Crank”-filmerna och “Ghost Rider 2”. Ni hör ju vilken pärla det här kommer bli. Men innan vår blågula stolhet dyker upp så ska söt blondin (Olivia Taylor Dudley) börja blöda ur fingrarna, locka till sig skator och få folk att ta självmord med glödlampor - det är dags för ännu en film om demonisk besatthet.

Till filmens försvar så rör den sig smått utanför den stackars djävulsbesatta flickan. Man inleder och avslutar i Vatikanstaten där präster pratar engelska och surfar youtube-klipp med knasiga sjukhuspatienter. Om ni någonsin undrat vad Påvens hantlangare gör om dagarna.

Inledningsvis är det inte fullt så uselt. Bra eller originellt är det verkligen inte men som skräcknörd har man lärt sig att acceptera de flesta bristerna. Men här känns det inte ens som om man försöker. Karaktärsutveckling offras helt åt spänning och skräck som varken är ett dugg spännande eller läskigt. Det blir mest sängar som rör på sig och demonröster som pratar främmande språk.

Till finalen börjar man röra sig inom kalkonområdet - personen som kom på scenen där demonen börjar spy ägg verkar ha missat eller glömt bort “Titta vi flyger”. Till slut rundar man av med en totalt tafatt och löjlig upplösning som känns uppenbar redan under förtexterna. Åtminstone slipper vi den skakiga handkameran som dagens Found footage-rysare brukar innebära (även om man omotiverat envisas med att ständigt klippa in övervakningskameror).

Det är synd för det är en snygg film, och här finns duktiga om än bortkastade skådespelare. Särskilt personliga favoriten Michael Peña och Djimon Hounsou (som medverkar i tre scener) känns malplacerade som bekymrade präster och verkar mest vilja vara någon annanstans. Dudley har en kuslig, stirrig blick som kunde utnyttjats i en bättre rysare. Tyvärr kämpar hon och hennes motspelare mot ett platt manus och rutten regi. För ovanlighetens skull så verkar en “Paranormal Activity”-uppföljare lovande i jämförelse.