The Visitor 2007

Han är en udda fågel, den där Tom McCarthy. För cineasterna mest känd som regissören bakom ”The Station Agent” och mannen som kickstartat Peter Dinklages karriär som Hollywoods störste dvärgskådis sen Warwick Davis dagar. Men McCarthy är egentligen skådespelare. Framför kameran har han stått i sexton år, bakom den i enbart cirka fem.

När han nu gör sin andra film är det en något mindre munter och mer politiskt laddad historia än i föregående film som kretsade kring isolerade dvärgar på landsbygden och andra skruvade karaktärer. Richard Jenkins är klockren som den levnadströtte akademikern Walter, som hasar sig fram genom livet, med samma uttryck som en regnblöt basset. Sen sin frus död fejkar han prestationer, trots att hans bokskrivande helt avstannat och pianolektionerna leder ingenstans.

Under en tillfällig resa till New York tar hans liv en oväntad vändning då han öppnar dörren till sin lägenhet och överrumplas av det illegala immigrantparet Tarek (Haaz Sleiman) och Zainab (Danai Jekesai Guriro). Det visar sig att det unga paret (han syrier, hon från Senegal) blivit lurade att hyra bostaden från en skojare och för att undvika problem med polisen packar de ihop sina saker och försvinner i natten. Walter följer efter och erbjuder dem att stanna, åtminstone en natt.

Snart formar de två männen en vänskap runt sitt musikaliska intresse – trumspelaren Tarek lär den medelålders Connecticutakademikern några grymma grooves, medan Zainab surar i sitt hörn. Med kvinnlig intuition vet hon att inget gott kan komma sig av en vänskap som denna och på sätt och vis har hon rätt när filmen oundvikligt dalar mot en förutsägbar komplikation.

Det är också då tempot segnar ner och tyngden och patoset saknas för att få filmen att bli angelägen på allvar. Det ska sägas direkt, McCarthy är medveten om att det han har skapat är ett renodlat drama och har minimerat den quirkiga komiken från ”The Station Agent” även om vissa rester dröjer sig kvar (bland annat inledningsscenens rätt roliga referens till ovan nämnda film). Tyvärr hamnar uppföljaren i ett ingenmansland i skiljelinjen mellan socialt väckelsedrama och ”trist typ gör bypass på sin personlighet”-genren. Båda lägren samlar ägg, men ingen av korgarna blir tillräckligt full.

”The Visitor” är inte vansinnigt spännande eller underhållande som film. Den har sina sega stunder. Men med sin enkla scenografi, ljussättning och dialog lyckas den förmedla en känsla av genuinitet – att dessa möten hade kunnat äga rum och att människor som dessa finns – överallt omkring oss. Det gäller bara att titta och se dem – innan det är för sent.

Med tanke på regissörens bakgrund är det inte konstigt att han vet hur han kan på att få fram uttryck ur sina skådespelare. Värre är det med skapandet av starka scener i ett manus som verkar aningen riktningslöst. Den karismatiska Hiam Abbass som spelar Tareks mamma Mouna är exempelvis filmens mest fängslande karaktär men kommer in handlingen så sent att hennes intensiva närvaro rumphuggs. Samma sak med den potentiella, antydda romansen mellan henne och den osäkre kufen Walter.

Å andra sidan står Abbass för filmens mest rörande insats i scener där McCarthy sopar undan alla tillstymmelser till melodram. Istället byggs känslor upp av ett fint soundtrack. Men ändå. Is it a bird? Is it a plane? Kanske blev bördan att både skriva ihop manus och regissera för stor för McCarthy denna gång.

Det finns en laddning i den reserverade Zainabs vaksamma ögonkast och kroppsspråk, som starkt står i kontrast till den nästan dumdristigt optimistiske Tareks sätt. Ibland interagerar karaktärer utan dialog. Det är då filmen fungerar som bäst. Man önskar att det hade kunnat bryta fram fler gånger – nu överröstas de av filmens ledmotiv på trumma, viljan att ge Walters liv en tydlig vändpunkt.