The Voices 2014

Jerry Hickfang (Ryan Reynolds) bor tillsammans med katt och en hund ovanför en bowlinghall i den pittoreska industristaden Milton. Det är en sockersöt och färggrann plats där han och kollegorna på badkarsfabriken valsar runt i knallrosa overaller. Filmen öppnar som rena rama solskenshistoria men det dröjer inte länge innan vi får reda på att huvudpersonen är en fullständigt rubbad, vrickad och störd typ som hör röster. 

Mot psykiatrikerns inrådan och med en ängslig längtan efter att vara som alla andra slutar han knapra de piller som ordinerats – en riktig björntjänst för sig själv. Husdjuren Bosco och Mr. Whiskers (vars röster också görs av Reynolds) blir till följd talande och sitter som en djävul och ängel på varsin axel. När Jerry råkar ha ihjäl förälskelsen Fiona (Gemma Arterton) får de rådgiva om hur han ska hantera situationen. Från ena hållet uppmanas det om att hänge sig helt åt  seriemördande och sikta in sig på arbetskamraten Lisa (Anna Kendrick) som sitt nästa offer, från andra att erkänna allt och lämna över sig till polisen. 

Historien om en man som tappar besinningen känner vi igen. Intressantare med den här historien är snarare hur resultatet blivit en sammanslagning av olika genrer som gör att man inte riktigt vet det är för film man har framför sig. ”The Voices” är regissören Marjane Satrapis ("Persepolis") första engelskspråkiga film och är skriven av Michael R. Perry vars manuskript tidigare fanns med på The Black List – listan över heta manus i Hollywood som ännu inte producerats. 

Filmen blandar svart komedi och skräck med element av splatter och rymmer dessutom ett musikalnummer vilket gör den alldeles underbart skruvad med många liknelser till ”Lars and the Real Girl”. Mental ohälsa står inte under lupp men i en av de mer allvarsammare scenerna ställs Jerrys perspektiv mot omvärldens för att skildra personlighetsklyvningen. Psykofarmakans effekter och allt som hör sjukdomen behandlas, men kanske lite väl ytligt i mitt tycke. Bäst är Ryan Reynolds som pendlar mellan ett valpigt, harmlöst uttryck och en galen uppsyn i maniska stunder. Han gör en förträfflig insats i rollen som Jerry och är Hitchocks Norman Bates upp i dagen. Som publik vet vi mycket väl vilka oförrätter han är kapabel till, samtidigt är denna perfekta psykopat helt omöjlig att ogilla.