The Void 2016

Upplägget är ytterst konventionellt i den här genren. Polisen Daniel Carter (Aaron Poole) kommer in till ett sjukhus mitt i natten med en man som minst sagt beter sig underligt. På sjukhuset finns också dess sparsamma natt-team och ett antal patienter, och vi vet alla att det inte kommer dröja länge innan de en efter en får kämpa för sina liv. Mer än så bör inte avslöjas om det snabbt eskalerande händelseförloppet, men det bjuds på sekter, mystiska trianglar och slemmiga tentakler.

 

Redan tidigt i filmen är det tydligt att långfilmsdebuterande Steven Kostanski och Jeremy Gillespie vet precis vilken typ av film det är de gör, och det omfamnar de helhjärtat. De har garanterat sett en hel del härlig 80-talsskräck (den bästa) i sina dagar och influenserna från både John Carpenter och David Cronenberg är essentiella för “The Void”. Detta kombineras sedan under speltidens gång allt mer med kosmisk skräck – där hela universum i sig är en fientlig kraft – som för tankarna till H.P. Lovecrafts ångestframkallande litteratur. Den blandningen fungerar mestadels riktigt bra och serverar något som tråkigt nog är väldigt sällsynt i det moderna skräckutbudet.

 

Carpenter-paralleller kan bland annat dras till effekterna, då filmskaparnas val att använda sig av så lite CGI som möjligt gjorde att de fick skapa sina "varelser" praktiskt istället för digitalt, vilket är en av filmens lätt starkaste bitar. Vissa av kreationerna doftar onekligen "The Thing", men de känns samtidigt innovativa och personliga. Tyvärr är de ofta dolda i mörka och dimmiga miljöer där vi bara får se dem i korta ögonblick när lamporna blinkar till, antagligen för att det helt enkelt inte fanns resurser till att skapa något som ser verkligt ut när det är fullt belyst. På en del ställen känns de begränsningarna av lite väl mycket, men det håller. 

 

Den sparsamma budgeten sätter en del andra käppar i hjulet på filmen. När det i finalen krävs lite mer ofattande arbete med CGI-effekter är de inte direkt i toppklass och man längtar genast tillbaka till sjukhuskorridorernas praktiska monster. Bortsett från vassa Aaron Poole och Kenneth Welsh – som spelar en läkare på sjukhuset – lämnar också skådespeleriet en hel del att önska. I vissa scener där de mindre birollerna ska bära den emotionella tyngden börjar filmen landa farligt nära någon sorts studentproduktion, men stannar lyckligtvis på rätt sida av den linjen. 

 

Det känns också lite som att Kostanski och Gillespie är så pass upptagna med att hylla sina favoriter i skräckgenren att de inte ger sitt eget manus en vettig chans. Skrapar man lite för mycket på filmens homage-yta så blir bristen på subtext och syfte snabbt uppenbar. Den tematik som hanteras får bara några få lager bortskalade innan de släpps helt, om ens det, och det som sägs om barnlöshet och existensens kalla realiteter har sagts bättre på annat håll tidigare.

 

Trots alla dessa svagheter lyckas "The Void" för mig nå ett medelbetyg, men det är verkligen på håret. Det som räddar den från totalt haveri är att Kostanski och Gillespie helt enkelt älskar den typ av skräck som jag också älskar och det är tillfredsställande att se hur de stundtals får till en riktigt värdig och snygg hyllning.