The Walk 2015

Ämnet för "The Walk" känns först lite osäkert. Det är svårt att låta bli att fråga sig hur det ska gå att få ihop en hel långfilm om en man som får för sig att gå på lina mellan de två World Trade Center-tornen. De som har sett dokumentären "Man on Wire" (som vann en Oscar år 2008) vet förstås att, trots att det var en helt galen idé som lindansaren Philippe Petit var besatt av, så var det inget slarvigt hastverk utan något som krävde 6 års planering och att det här finns mycket att berätta. 

Men om vi då nyligen bjudits på en dokumentär som går igenom precis den bakgrunden, vad ska vi då med en spelfilm till? Svaret på den frågan är faktiskt enkelt – det ligger i den rafflande huvudscenen – ja, alltså själva lindansen – som så totalt lyckas ta andan ur en. Jag kan bara tänka mig hur effekt-älskande regissören, Robert Zemeckis ("Flight", "Forrest Gump"), såg den kritikerrosade dokumentären och tänkte hur mycket man skulle göra med denna nyckelscen med de friheter fiktionen bjuder på. I "Man on Wire" fick man hålla till godo med enbart stillbilder. 

Och det går inte att sticka under stol med – det är under den gastkramande promenaden mellan de två tvillingtornen som filmen fattar greppet om en på riktigt och alla tveksamheter är som bortblåsta. 

Dessa tveksamheter? Tja... även om det inte går att klaga på Joseph Gordon-Levitts (enligt dem som vet) utmärkta franskakunskaper, så känns rösten väl mustig ibland, som en karikatyr på fransoser. Speciellt i de scener när han kaxigt vänder sig mot kameran från toppen av Frihetsgudinnan och berättar för publiken om vad som drev honom. Jag är inte stormfötjust i det greppet. 

Och när vi ändå är inne på språket känns det lite krystat hur Petit enträget uppmanar alla sina franska vänner att de måste prata engelska för att öva inför New York. Ja, vi vet att det inte kan vara för mycket utrikiska för att filmen ska gå hem hos amerikaner, men förklaringen gör att man bara lägger märke mer till det. 

Handlingen kastar oss tillbaka till Philippes barndom, hur han upptäckte lindansen och senare blev en gatuartist som arrogant såg ner på allt vad circus hette. Dessa scener är härligt fulla av Paris-pastisch, som iochförsig känns mer som en 20-tals pantomin än tagna från 70-talet, men som ändå ger filmens början en välbehövlig karaktär. 

I Frankrike träffar Philippe Annie (Charlotte Le Bon, "100 steg från Bombay till Paris") och Papa Rudy (Ben Kingsley). Men det är först när de kommer över till New York och på allvar börjar planera kuppen som spänningen smyger sig på. Fler medkumpaner ansluter sig till Philippe och Annie och man får en inblick i vilken produktion det verkligen var att få tillgång till tornen, att lyckas få linan på plats och spänna den på ett säkert sätt utan att bli upptäckta. För trots den minutiösa planeringen dyker hinder efter hinder upp, vilket  äventyrar utförandet av kuppen och framför allt gör att Petit måste tumma på en av sina viktigaste säkerhetsregler. 

När scenen med stort S närmar sig sitter man redan med andan i halsgropen eftersom man vet hur många detaljer som fått ge vika. Och oavsett om man vet hur lin-promenaden mellan tornen slutar så går det inte att låta bli att få hjärtklappning där man sitter. Det är ett grymt skickligt utförande av Zemeckis och han lyckas dra ut på scenen så till den grad att det nästan känns som tortyr. 

Delvis känner man den nervositet man gör för att Philippes bakgrund har hastats igenom i filmen så att vi fram till denna punkt inte fått uppleva honom som en speciellt skicklig lin-konstnär. Vi får se ett fall han gör, och sedan en kort promenad mellan Notre Dames torn. Att han också lyckats gå mellan brofästena på Sydney Harbor Bridge innan han åker till New York får vi inte veta. Men det är egentligen inget klagomål för "The Walk" görs mycket av de känslor den halsbrytande kuppen  lyckas framkalla. 

Så är det okej att rekommendera en film enbart på grund av en fantastiskt scen? Så klart det är! I alla fall om den är så omtumlande att det leder till handflator fuktiga av svett, en mun torr som sandpapper och en svindlande känsla i magen – bokstavligen.