The Way Back 2020

Den snärta, fånleende Ben Affleck med glimten i ögat från ”Will Hunting” och Kevin Smiths filmer är ett minne blott. Som Jack är han en bitter, plufsig byggarbetare som dricker öl i duschen och sprit på jobbet, skäller på sin syster när hon frågar hur han mår och ger exet dåligt samvete när hon går vidare med en annan efter ett års separation.
 
En ljusglimt kommer i form av erbjudandet att ta över som tränare för basketlaget i skolan där han själv som ungdom var stjärna. Samtidigt som han lyckas lyfta det kämpande laget mot oanade höjder genom att inspirera dess spelare med lite tuff kärlek så kämpar han själv med missbruk, ångest och trasiga relationer.
 
Om handlingen låter aningen bekant så är det för att den är just det. Är det något begåvade regissören Gavin O’Connor (”Warrior”, ”Pride and Glory”) ska ha beröm för dock är det att trots ett relativt banalt upplägg kunna vägleda filmen ur de värsta klyschorna och fokusera på en melankolisk stämning. Det handlar inte så mycket om basket som om hur bitterhet och vrede kan ödelägga en människa. Ett starkt drama om mannen bakom bollen.
 
Halvvägs filmen igenom avslöjar en dramatisk vändning den främsta anledningen bakom Jacks beteende och tillstånd, något som ger dramat lite extra liv och tyngd. Mellan Jacks tragiska leverne växlas det aningen ojämnt till basketplanen där det inte oväntat är lagom intressant beroende på tittarens koppling till sporten. Affleck är stabil i huvudrollen men känns liksom resten av filmen lite för trygg och säker – här tas inga större konstnärliga risker.
 
Vi får det hårda ”Full Metal Jacket”-liknande motivationstalet, en basketfinal i slow motion samt den lovande eleven vars pappa inte ger tillräckligt med stöd och kärlek (ett inslag som kändes gammalt redan i ”Farliga sinnen” från 1995). Ett sevärt sportdrama som samtidigt är exakt vad man väntar sig, varken mer eller mindre. Ett måste för fans av basket och Affleck men när det kommer till filmer om alkoholism och sport finns klart mer minnesvärda titlar.