The Wedding Ringer 2015

Amerikanerna och deras bröllop. Det finns någon fascination kring det där med att gänga sig i USA. Hitta den perfekta kyrkan, prästen, bröllopssångaren… Och visst utgör det bra filmmaterial. Men för varje ”Fyra bröllop och en begravning” så får man fem ”Bröllopsfixaren”. Eller skräp som den här.

Bara upplägget rimmar illa denna gång. Vit, överviktig man (Josh Gad) - amerikanska komedins favorithjälte – ska gifta sig med en tjej (Kaley Cuoco-Sweeting) som är på tok för snygg för honom. Utan vänner och därmed någon best man blir det upp till att anlita en snabbkäftad lirare (Kevin Hart) vars jobb – hör och häpna – är att agera best man/fejk-bästis till giftassugna enstöringar.

Det är alltså ett påhittat, absurt yrke som ligger till grund för det här spektaklet. Någonstans finns tanken att säga något om behovet av vänskap men den historien har redan dragits i den betydligt charmigare och uthärdligare bromance-komedin ”I Love You Man”. Här växlas det mer - mellan gapig slapstick och stråkmusikdränkta moralkakor - än under en finnig tonårings första körlektion.

Den är kanske inte den värsta av sin sort – Adam Sandler & co är tacksamt frånvarande och kiss-och-bajs-kvoten förvånansvärt låg – men för en film som desperat tvingar in tokiga skämt i varje bildruta så är den olyckligt skrattbefriad. Man har misstagit hysteri för humor. En vild biljakt här, en våldsam fotbollsmatch där, en middag där en tant fattar eld, den överviktiga mannen som krossar ett bord genom att sitta på det. Och vi har sett hunden som biter någon i testiklarna minst tio gånger förut.

Och i rollistan har överdrivna stereotyper (jodå, både sexistiska, rasistiska och homofobiska) ersatt karaktärer man ens bryr sig en gnutta om. Gad och Hart är hyfsade komiker men kan inte blåsa liv i det trötta materialet. Särskilt Hart känns ansträngd, i sina försök att imitera Eddie Murphys klassiskt självbelåtna smajl och kommentarer om ”fucking white people”. Filmen hade lika gärna kunnat vara en av Murphys bortglömda bottennapp från 90-talet.

Bland birollerna finns desto fler duktiga aktörer, skamlöst bortkastade. ”Big Bang Theory”-stjärnan Cuoco-Sweeting har fått en i synnerhet otacksam roll som verkar skriven av någon som aldrig i sitt liv träffat en kvinna, eller människa för den delen. Oscarsvinnaren Cloris Leachman (som briljerade i flera Mel Brooks-komedier på 70-talet) behandlas som en statist med knasigt smink och peruk. Och så ”Lost”-profilen Jorge Garcia som har en självironisk slutreplik – den är egentligen inte särskilt rolig men i jämförelse med resten av filmen…