The Wicker Man 2006

Då har vi återigen kommit fram till en remake. Men om vi skippar den med all rätt uttjatade frågan: Varför? och tittar på verket ”The Wicker Man” så blir det mer än lovligt schizofrent. För även om vi absolut inte behövde Neil LaButes version så går det inte att förneka att detta är en av de bästa mysteriefilmerna på mycket länge.

Det ska inte ägnas allt för mycket tid i att jämföra de två versionerna, men det går att kort konstatera att den avlägsna ön Summerisle i Skottland i originalet här blivit utbytt till en amerikansk ö med samma namn. De hedniska dyrkningarna har blivit ersatta med ett matriarkatiskt bisamhälle som gärna klär sig enligt gammal sed. Den största och säkert mest kontroversiella ändringen är ändå att 1973 års skurkroll som spelades med bravur av magnifike Christopher Lee (Saruman i ”Sagan om Ringen”-filmerna) har blivit ersatt med av en kvinnlig bidrottningliknande Sister Summerisle, här spelad av Ellen Burstyn (”Exorcisten”).

Huvudpersonen spelas av Nicolas Cage. Han är en polis som en dag lyckas överleva en exploderande personbil under ett skift. Händelsen vill dock inte lämna hans drömmar. När han sedan får ett brev av en gammal flamma som hävdar att hennes dotter har försvunnit tar han dektektivkostymen på och åker till Summerisle, där en katt-och-råttalek strax är igång.

För att gå rakt på sak så är filmen otroligt snygg. Man har verkligen tagit vara på de miljöer som filmen utspelar sig i. Jämfört med föregångaren har man också spunnit vidare på skräcktemat lite mer och skapat en hel del scener som kan framkalla kalla kårar hos åskådaren. Skådespelarna är alla bra, Cage har sällan gjort en dålig film och framför robusta Ellen Burstyn är strålande i en annars väldigt stram och otacksam roll. Australiensiska Kate Beahan är ett utmärkt lockbete och filmen är inte rädd för att driva en hel del med både manligt och kvinnligt. Neil LaBute visar här att han med lätthet kan ägna sig åt spökerier och mysterier på bästa Hollywoodmanér. Ibland är det på gränsen till skrattretande eftersom den sista halvtimman är rätt skruvad (precis som tidigare), men på något vis så håller linjen ändå hela distansen ut.

Så då åter till frågan om remakes. Och ja, egentligen är det helt meningslöst med att göra ”The Wicker Man” igen. Originalet är så kult och så bra och med kanske en av de bästa slutscenerna någonsin, att det inte behövdes göra någon ny film alls. Men vi för ett ögonblick accepterar att industrin ser ut som den gör och ger ”The Wicker Man” en ärlig chans att stå på egna ben så inser vi snart att detta faktiskt är riktigt bra. Det finns tillräckligt med ändringar för att imponera, och även de som håller originalet som heligt måste erkänna att det finns något här som faktiskt berättigar en uppdatering.

Naturligtvis vill man ändå gärna rekommendera att ni ser Robin Hardys äldre version om det finns möjlighet. Samtidigt är det inte heller fel att se Neil LaButes version om man inte vet något om vad som komma skall. Den är mer anpassad till dagens publik och lämnar ändå samma känsla efteråt. Och framför så är det ett riktigt bra mysterium som tåls att ses fler gånger än en. Vad det nu säger...