The Witch 2015

”The Witch” är något så ovanligt som en lågbudget-skräckfilm som lagt stor möda på research och att efterlikna verkligheten. Den verklighet vi talar om är 1630-talets New England där en grupp brittiska bosättare försöker klara sig på en plantage i den nya världen. 

Långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren, Robert Eggers, växte själv upp i trakten och ville göra en film som visade en genuin bit historia. Eggers har inte bara varit noggrann med kläderna, språket och dialekten utan plockade även filmens skräckelement, att häxor lurar i skogen, från riktiga folksagor. Detta var något folk trodde på och man var rädd att ens barn skulle rövas bort och utsättas för hemskheter. Speciellt bland den oerhört troende befolkningen var dessa djävulsverk något av det värsta man kunde tänka sig. 

Familjen vi får följa är mer kristna än resten och de flyttar från plantagens säkerhet till en plätt mark nära en skog. När bebisen Sam mystiskt försvinner drabbas familjen av en oerhörd sorg, samtidigt som de börjar vända sig mot varandra. Var det en varg eller en häxa som tog Sam, och om det senare, finns det onda inom familjen? 

Mamman vänder snabbt blicken mot den tonåriga dottern Thomasin, medan Thomasin själv tycker att något konstigt pågår med de yngre tvillingarna som sjunger udda ramsor. 

Samtidigt måste familjen kämpa mot de mer vanliga utmaningarna – en skörd som inte faller ut. Det leder till matbrist och gör att lockelsen att ge sig ut i skogen för att jaga blir starkare än rädslan, med digra konsekvenser som följd. 

”The Witch” är speciell för att den till viss del är uppbyggd som ett drama, men den övernaturliga komponenten som vi får ta del av tidigt placerar filmen ordentligt i en annan genre. Istället för att lämna publiken i samma ovisshet som familjen får vi kunskap som de inte har. 

Det är ett intressant grepp som är ovanligt i skräckfilmssammanhang. Det vanligare – att låta oss se enbart vad karaktärerna ser – hade lett till en otäck gissningslek där vi inte vet vad som lurar runt nästa knut. I detta fall är vi istället medvetna och kan objektivt se hur familjen faller samman, utan att störas av våra egna försök att lista ut vad som händer. 

Samtidigt råder ett visst mått av osäkerhet, och även om vi vet var det onda kommer ifrån så är ”The Witch” långt ifrån en film som stavar ut varenda händelse i detalj. Det finns en hel del att diskutera och fundera över när eftertexterna rullar. 

Ska jag vara ärlig så är jag ändå inte särskilt förtjust i det övernaturliga inslaget, oavsett om vi fått reda på det tidigt eller mot slutet. När en så stark handling byggs upp kring familjens nedbrytande av varandra, hade man klarat sig utmärkt genom att låta det läskiga utgå från det. I en tid då tron på ondskan är så stark, hade det räckt med ett barns försvinnande för att alla ska stryka med. 

Filmen har också kritiserats för att inte vara tillräckligt läskig, något som är ett direkt resultat av att man valt att ge publiken tillgång till information tidigt. Att den dessutom är nästan helt befriad från ”jump scares” gör säkert sitt till, men just det kan jag inte tänka mig att många har invändningar emot eftersom det är ett så billigt knep. 

Visst finns flera skrämmande scener, speciellt musiken är effektfull utan att vara påträngande. Men jag kommer inte på mig själv med att titta över axeln när jag promenerar hem som när jag till exempel såg ”The Ring”. Så jag förstår att de som går och ser dessa filmer just för att bli rädda, kommer att ha invändningar mot ”The Witch”. Tar man filmen istället som ett obehagligt familjedrama med  skräckinslag så hamnar förväntningarna mer rätt. 

Jag känner mig aningen ambivalent i min slutgiltiga åsikt. Det går verkligen att känna uppskattning för att Eggers valt en annorlunda väg och lagt ner jobb på detaljer, vilket gör att filmen inte känns billig. Skådespeleriet är också bra från flera håll. Ralph Ineson som vi sett i ”Harry Potter” och Kate Dickie från ”Red Road”, gör starka porträtt av mamman och pappan, medan nykomligen Anya Taylor-Joy ändå stjäl det mesta av ljuset som Thomasin. De andra barnen känns dock lite styltiga när de försöker få fram sina repliker på gammelengelska. 

Men samtidigt känns det som om filmen kunde blivit så mycket mer om handlingen fått ta en annan inriktning. Att balansera mellan drama och skräckis visar sig här vara svårt eftersom det känns som om man inte lyckas falla varken entusiaster från det ena eller andra lägret i smaken. Men produktionskvalitén och nytänkandet som en grön filmskapare lyckas få till, gör ändå att jag är nyfiken på vad Eggers kommer att göra i framtiden.