The Woman in Black 2: Angel of Death 2015

Susan Hills skräcknovell "The Woman in Black" gavs ut 1983 och fick omedelbart hugade läsare att sätta kaffet i vrångstrupen. Sedan följde en populär teaterpjäs och nu senast för ett par år sedan, en framgångsrik rysare av den klassiska skräckfilmsstudion Hammer Films. Och nu är det alltså dags igen. Det finns naturligtvis skäl att vara skeptisk då både huvudrollsinnehavare (då Daniel Radcliffe) och regissör är utbytta. Men man ska inte räkna ut gamla Hammer Films, för de om några, vet hur en gammal hederlig mysrysare ska göras.

England 1940. Den här gången får vi följa den unga lärarinnan Eve (Phoebe Fox) som tillsammans med en kollega ansvarar för en grupp barn som evakueras bort från Blitzens London ut på den engelska landsbygden och dess trygghet. Men någon har inte gjort sin hemläxa ordentligt. För det visar sig snart att den gamla herrgården barnen och lärarinnorna ska bo på är The Eel Marsh House (jajamen, samma mysiga gamla kråkslott som sist) ödsligt beläget mitt ute i en vidsträckt myr. Till en början går det ganska bra, barnen installerar sig i sin sovsal. Eve förbereder ett provisoriskt klassrum. Livet fortsätter som förut. Tills en natt då Eve vaknar av ett märkligt knakande ljud från källaren...

Det dröjer naturligtvis inte länge innan det knarrande gamla huset har visat sig från sin allra sämsta sida – och en rad illavarslande incidenter inträffar för att snart övergå till ond bråd död. Eve försöker desperat skydda barnen från ondskan som ruvar i huset, men vem är egentligen Damen i svart, och vad vill hon?

Har ni sett ettan så kommer ni att känna igen er. "The Woman in Black 2: Angel of Death" är en rak uppföljare som inte går långt ifrån det recept som gjorde den första filmen förhållandevis framgångsrik.  Regissör Tom Harper (som tidigare gjort bland annat "This Is England '86") spelar klokt de kort han har på handen utan att försöka övertrumfa originalet med mer av allt. Den ödsliga naturen sätter effektivt stämningen. I klassisk Hammertradition är myren alltid insvept i tät dimma, träden liknar förvridna skelett och varenda skjul är överväxt av förvittrat ogräs.

Själva storyn är egentligen inget speciellt; dåliga saker händer i huset och Eve försöker lista ut varför. Det duggar tätt av skräckfilmsklyschor och billiga tricks. Här finns läskiga småbarn, obehagliga dockor och smällande dörrar. Ändå är det en oavbrutet engagerande och spännande berättelse som serveras. Mycket på grund av den sympatiska Phoebe Fox som förankrar den ibland smått urspårade storyn i någon sorts vardaglighet. Men också för att det är lite uppfriskande att se en klassisk gotisk rysare som i stort sett använder sig av samma formel som M.R. James eller Edgar Allen Poe populariserade för över hundra år sedan.

I slutändan är det här en uppföljare som gör precis det den ska, utan att överglänsa sin föregångare på något vis. Det finns läskigare skräckfilmer, mer välspelade, med större budget. Men med rätt inställning och en viss tolerans mot det smått fåniga i gammaldags spökhistorier är det lätt att rekommendera ett biobesök för en regnig, molntung dag.