The Woman in the Fifth 2011

Författaren Tom Ricks har under oklara omständigheter kickats från sin amerikanska universitetsprofessur och anländer i filmens början till Paris för att försöka återuppta kontakten med exfrun och sin unga dotter. Det går inget vidare, eftersom han därmed bryter mot sitt besöksförbud. Under polishot tvingas Ricks att fly ut på Paris bakgator, pank som en kyrkråtta och mentalt instabil - exakt vad för hemskheter som döljer sig i hans förflutna får vi inte veta, men en stor del av filmens behållning utgörs av Ethan Hawkes nerviga och förtvivlade explosivitet, som stundtals tar sig våldsamma uttryck. En bil som kör för nära, en mindre praktisk motgång, och plötsligt brister fördämningarna. Kombinationen av Ricks framtoning som känslig konstnär och hans depressiva men utåtagerande ilska är effektiv och griper omedelbart tag. Kanske hjälper det att man har valt att parera Hawkes hundblick, som han historiskt sett ibland har överutnyttjat, med ett par tjocka, svarta glasögonbågar av filmintellektuellt snitt.

Ricks slummar hur som helst ned sig i Paris mindre fina kvarter och erbjuds strax av en kriminellt belastad hotellägare ett suspekt nattvaktsjobb. Under dygnets mörka timmar ska han sitta och stirra på en skärm och agera osedd dörrvakt när den ena eller andra misstänksamma personen vill bli insläppt i ett skyddsrumsliknande kyffe där det, av skriken och blodspåren utanför att döma, pågår allsköns vidrigheter. Strax inleder han också en passionerad kärleksaffär med den vackra översättaren Margit, men verkar hon inte, med sin ohämmade benägenhet att göda huvudkaraktärens litterära ego, lite för bra för att vara sann?

"The Woman in the Fifth" utvecklar sig till gåtfull thriller där Ricks dras in i en konspiratorisk mordhärva, men lever främst på sin halvsurrealistiska atmosfär och på Ethan Hawkes rollprestation. Kristin Scott Thomas mystiska kvinnogestalt får för lite utrymme, och de storymässiga komplikationerna samt den eviga "Är det här verkligt eller bara i karaktärens huvud?"-frågeställningen har gjorts med mer finess många gånger tidigare. Idémässigt känns många inslag också daterade och schablonartade: Författaren med stort F, Musans kraft att inspirera det manliga konstnärsjaget, snark.

Ändå är det svårt att avfärda "The Woman in the Fifth" helt och hållet. Om man kan tänka sig att se mellan fingrarna vad gäller logisk klarhet och konsekvens i handlingen så finns här en suggestiv psykosskildring (eller?) där särskilt de hallucinatoriska vakendrömmar som Ricks i tid och otid plågas av sticker ut och stannar kvar: bilderna av en dov och hotfull sagoskog mot huvudkaraktärens kärleksfulla men resignerade barnboksnarration, i ett påtänkt brev till den dotter han är för sjuk för att vara en riktig pappa åt.