Miraklet 2022

”Miraklet” handlar om en tid när blind tro ställdes mot vetenskap, med fasansfulla följder för de allra oskyldigaste av oss. Det var med andra ord ungefär som det är idag.

 

Året är 1862, och svälten har skördat många offer på de gröna ön Irland. Anna (Kila Lord Cassidy) är en flicka i en fattig by på ön och hon har inte ätit på flera månader. Ändå mår hon till synes bra och ses som något av ett helgon av grannfolk som gör pilgrimsfärder till henne. Den brittiska sjuksköterskan Lib Wright (Pugh) anställs av byrådet och ska tillsammans med en nunna vaka över flickan, för att se om och i så fall hur hon ändå faktiskt lyckas få i sig mat utan att någon märker det. För man måste ju äta för att överleva. Eller måste man det?

 

”Miraklet” utspelas i en karg och hård tillvaro, där människor hellre ser att andra dör än att de erkänner fel och brister hos sig själva. Barn offras när okunniga och maktfullkomliga män styr bakom snedvriden byråkrati och falska avspeglingar på fromhet. Och medan vissa kvinnor försöker göra rätt, ses de konstant ned på, och har inte mycket att säga till om i slutändan.

 

Manuset är skrivet av Sebastían Lelio och Anna Birch och det baseras på romanen av Emma Donoghue. Den välformulerade och starka historien låter samtliga karaktärer och deras livsöden tålmodigt ta plats. Framförallt träder den rättrådiga och varma Lib, med sitt snåriga bagage tydligt fram, som den enda som faktiskt bryr sig om barnet. Även hon, den fragila Anna, vars lojalitet antagligen kommer bli hennes död är fullständigt behjärtansvärd. Scenerna mellan Pugh och unga Cassidys är väldigt gripande. Flickans enorma uppoffring och gradvisa förfall, smärtar påtagligt både Lib, men också mig, där jag sitter i min bekväma soffa och iakttar dramat med tårar i ögonen.

 

Vid sidan av tro, och övergreppen som utförs i dess namn, behandlas även ämnen som sorg och förlust. Framförallt den avgrundsdjupa som är mödrars, när deras barn tas ifrån dem. ”Det är de bästa barnen som tas tidigt”, säger Annas mamma tröstande till sig själv, i väntan på att nästa barn ska dö, efter att redan ha förlorat ett.

 

Fotot av Ari Wegner är förförande vackert och växlar mellan det blåsiga och vidsträckta irländska landskapet, med trånga, mörka utrymmen, utan någon plats att bre ut sina vingar på. Med tiden placerar hon Lib alltmer i bildens fokus, samtidigt som avståndet till andra växer. Den därmed ökande isoleringen känns förödande, inte bara för henne, utan kanske mest för den unga Anna, som hamnar längre och längre från de enda armarna, som faktiskt vill omfamna, och rädda henne. Den konstant rådande kusliga och illavarslande stämningen, förstärks av de mardrömslika ljudsekvenserna som ekar i fjärran, men som hela tiden hotfullt närmar sig. 

 

”Miraklet” är ett kostymdrama om en svunnen tid som känns alltför närvarande än idag. Filmen slår ett slag för de svaga, de utan röst eller makt, den berättar om barnen, om kvinnorna, och om patriarkatets bojor som med religionen som medel, tynger ner och tar ifrån dem deras möjligheter.  ”Miraklet” är ett drama om ett moraliskt dilemma, men det är också en studie av hur empati och sanning frontalkrockar med tro och stolthet, när förnuftet inte får råda.