The Zero Theorem 2013

Det är framtid och Qohen Leth är en neurotisk datanisse som trivs bäst i eget sällskap. Han får av ledarskapet en dag i uppgift att lösa ekvationen The Zero Theorem. Som morot får han lite betald bekantskap i form av den vackra och charmiga Bensley. Relationen utvecklas dock inte som det var tänkt och Qohen börjar alltmer ifrågasätta sitt uppdrag.

I sann Terry Gilliam-anda är detta en väldigt speciell film. Utrönandet av livets eventuella meningslöshet blir ett sprakande spektakel i fåneri, på sina håll närmast ren (om än intelligent) tramsighet. Dock är det hela vägen hyfsat underhållande (ifall man gillar trams och det gör jag) med väldigt stilfulla och snygga kostymer och kulisser. Detta är barnfilm för vuxna och som en sådan är den visuellt ofta riktigt häftig, med nästan animerade kulisser och karaktärer samtidigt som den också väcker intressanta tankar om den samtid vi lever i.

Tyvärr är filmen väl velig och nästan feg mitt i allt det gränslösa. Förutom att vara en Gillian-film så svajar den någonstans mitt emellan genrer och vill inte ta sista steget ut åt något håll. Jag hade själv gärna sett mer mogen och ännu mer skruvad humor. För även om flera scener är tänkta som komiska så staplas de ganska plumpa lustigheterna rutinmässigt på varandra utan att det någonsin blir riktigt roligt. Samtidigt som även de mer spännande infallsvinklarna likt de i "De 12 apornas armé" uteblir.

Qohen Leth är på många sätt en man av sin tid. Som en följd av all den stress och de påfrestningar orsakade av samhällets tekniska utveckling och ständiga krav på uppkoppling har han tackat för sig och stängt in sig i väntan på ett telefonsamtal. Han vill ha besked om sin egen betydelse och litar obevekligt på att "styrelsen" har och också en dag kommer med svaret.

Jag uppskattar verkligen Terry Gilliams patos för den enkla människan och dennes svåra frågor, samt den kritik mot ondsint toppstyrning som ofta sipprar fram i hans filmer. Dessa betraktelser är också till sist styrkan i denna. Fast jag hade önskat att historien fått bli till med något simplare medel och med mindre ansträngning. I "The Zero Theorem" stänker Gilliam färg ur hela paletten och det blir visserligen rejält med läckra nyanser, medan innehållet dessvärre hamnar i skymundan

Det här är inte en dålig film, men inte jättebra heller. Det är en film baserad på intressanta tankar och idéer som tyvärr inte etsas samman till en hela vägen bärande enhet. Den minst sagt välrenommerade rollistan kan inte ändra på faktum att filmen faktiskt inte berör särskilt alls, utan istället nästan mattar ut sin publik. Chritstoph Waltz i huvudrollen gör sitt bästa men är inte riktigt i sitt rätta sammanhang. I övrigt är det är ganska tröttsamt att de kvinnliga karaktärerna mer fungerar som ögongodis än något annat. Och jag tycker det är tråkigt om vi inte ens i en uppdiktad snar framtid har kommit längre. Sammanfattningsvis känns det som att Terry Gilliam verkar ha varit mer upptagen av att göra en ny Terry Gilliam-film än en bra. Vilket är synd då kombination skulle kunna (och kan också) vara inget mindre än ett mästerverk.