The Zone of Interest 2023

Filmen berättar egentligen inte en historia, utan tvingar snarare publiken att bli åskådare till den hemska historien vi alla delar, och ogärna vill bli påminda om. Men som vi aldrig får glömma.

 

Jag blir mycket illa berörd och mår stundvis så dåligt av det jag ser, att jag vill gå ut ur salongen. Och just därför gör jag inte det. Jag må vilja hålla hemskheterna ifrån mig, men detta är som sagt en del av världens historia, och den behöver komma ikapp oss. Vi får inte blunda för grymheten, så som vi ser familjen Höss i filmen göra.

 

”The Zone of Interest” är löst baserad på Martin Amis roman från 2014. Boken har verklighetsbakgrund och handlar om Familjen Höss, som bor intill koncentrationslägret Auschwitz. Pappa Rudolf (Christian Friedel) är överbefälhavare och en av grundarna till ”lösningen”, och mamma Hedwig (Sandra Hüller) tar hand om barnen, och påtar på dagarna i trädgården. På andra sidan muren tornar lägret upp sig. Vi ser det aldrig inifrån, men vi hör det hela tiden. Skriken, skotten, barngråten. Frekventa rökmoln puffar upp i himlen, är det från ugnarna, gaskamrarna eller tågen som dagligen levererar tusentals nya individer att elimineras? Det vet vi inte riktigt, antagligen allt det kombinerat, och det är en insikt mer skrämmande än någon skräckfilm.

 

Jonathan Glazer (”Under the Skin”, 2013) gör här en okonventionell dramatisering av materialet. Han ger oss långa statiska scener och filmklipp som bara pågår. I dessa får vi observera huvudkaraktärerna, som lever sina liv. De äter, läser, fikar och pratar om ditten och datten. Ibland får kvinnorna fnittrigt fynda i klädhögar som stulits av fängslade judinnor, medan barnen leker med offrens guldtänder. De vuxna i hushållet beter sig som om ingenting har hänt eller händer. För på deras sida av muren är känslan av semester ständigt överhängande. Vilket blir så bisarrt att det gör river hål i själen.

 

Det här är en helt unik förintelsefilm. Ljuset riktas som sagt på det som hände utanför muren, där solen som sagt sken och blommor blommade. Och effekten blir just därför så otroligt stark och ännu mer otäckt. Att veta om fasan där innanför, men att se hur ingen reagerar på det, får mina nackhår att resa sig.

 

”The Zone of Interest” bär utan tvekan ett judiskt vittnesbörd. För även om den på ytan handlar om nazister, så är det här en film om inhuman iskyla och brotten mot mänskligheten, massmorden på barn och vuxna, som följer i dess kölvatten. Den människovidriga ondskan som här presenteras, blir närmast banal i sin hemskhet. Banaliteten känns därför som det ondaste jag någonsin beskådat. För det är banaliteten som lät dem, befälhavarna och lägervakterna, att dels fortsätta, men också så länge komma undan.

 

Fotot av Lukasz Zal är oerhört effektfullt. Bilderna ramar snyggt in den pågående vardagen, hela tiden filmat från avstånd. Det finns inga, eller väldigt får närbilder, och ofta påminner det visuella om Roy Anderssons stilistiska kompositioner. Dock finns här, motsägelsefullt nog med tanke på temat, mer liv och men också värme.

 

Vi bjuds också på några drömlika sekvenser, tagna med en slags skarp monokrom. I dessa får vi se en liten flicka lämna frukt på olika ställen på natten, i en ansats att visa solidaritet tänker jag. Och de stunderna är vad som håller mitt blod flytande, när allt övrigt är så hjärtskärande.

 

Förutom de obehagliga bakgrundsljuden hörs endast enstaka skurar av en slags överjordisk drönande musik från kompositören Mica Levi. Detta hemska dån låter som dovt och plågsamt ylande av människor och kontrasteras av plötsliga inslag av intensivt fågelkvitter och vattenplask, när fokus är på det ljuva livet i förgrunden.

 

”The Zone of Interest” är ett fruktansvärt starkt drama som berör enormt. Den är inte för alla, men lär inte lämna någon oberörd.