Thelma & Louise 1991

Handlingen är så simpel att den blir på gränsen till banal, två goda vänner i den amerikanska södern bestämmer sig för att ha en egen tjejresa utan sina män. Väl framme på ett utehak bestämmer sig den yngre Thelma (Davis) att flirta med fel man vilket gör att Louise (Sarandon) måste rycka in på ett oväntat och chockerande sätt. Detta resulterar sedan i en ond spiral med våld, sex och död. Men när det är Geena Davis och Susan Sarandon som sitter vi ratten i den röda bilen kan man lita på att nyanserna är lika svindlande som det Grand canyon där filmen slutar.

"Thelma & Louise" är med andra ord en riktig skådisfilm, där aktörerna blir ett med sina roller på ett nästan dokumentärt sätt. Samtidigt är det alldeles för enkelt att kalla den för en tvåaktare. Och den största anledningen till detta är naturligtvis regissören Ridley Scott.

Han skapar ett USA fullt av fördomar, sexuell frustration och maskulin energi. Filmen vinner helt klart på att ses i widescreen eftersom Scott är en mästare på att förmedla en historia i detta bildformat. Trucken som brinner upp mitt i öknen, det bitterljuva slutet vid bergskanten och en enkel bild när Thelma och Louise tar ett kort på sig själva, allt är gjort med största precision.

Scott har också hjälp av ett fantastiskt manus från Callie Khouri, som också vann en Oscar för just denna film, och trots att ingen rulle någonsin kan klara sig från töntvarning när man pratar söderndialekt, lyckas Khouri undvika de värsta flosklerna, även om vissa av poliserna pratar löjligt mycket som en George Bush på Schwarzenegger-vis.

Från en mer trivial ståndpunkt kan nämnas att en viss herr Pitt fick sitt stora genombrott som ung älskare till Davis och visst är det en imponerande kropp han visar upp här. Själva skådespelarinsatsen är väl inte mycket att orda om, han är helt klart blivit bättre med åren.

Om filmen har några brister är det tempot som ibland bromsar rejält och även om filmen på sin tid var väldigt uppkäftig och stod upp för kvinnors rätt, har det budskapet på senare kanske blivit lite väl övertydlig här. Men om man sätter in filmen i sitt sammanhang då den kom, direkt efter det machobetonade 80-talet där kvinnor mest skulle vara smala Jane Fonda-kopior i tråker, är det ett både starkt och mänskligt drama som känns både i hjärtat och i hjärnan.

Vem hade trott att en man som tidigare gjort filmer som "Black Rain" och "Blade Runner" tidigare, kunde krama ur sig två så starka kvinnoporträtt? Girl power indeed.