Them 2006

Att basera skräckfilmer på riktiga händelser är en populär företeelse. Leatherface i ”Motorsågsmassakern” påstod sig bygga på en alldeles äkta seriemördare i Texas, precis som att ”Wolf Creek” sades vara inspirerad av mystiska försvinnanden någonstans i Australiens ödemarker. Skapare av skräckfilm gillar på något vrickat sätt att dra kopplingar mellan sina alster och äkta tragedier. Skulle jag någon gång bli brutalt mördad, skulle jag nog inte vilja att det filmatiserades för popcornknaprande tonåringars underhållning. Men även om orden ”baserad på” – eller ännu bättre, ”inspirerad av” – oftast bör tas med en stor nypa salt, så finns ju den lilla möjligheten alltid där. Och det utnyttjas, inte minst i ”Them”, för att tillföra historien extra nerv (jag vill bara meddela att jag har googlat på storyn efteråt och kommit fram till att det hela troligtvis är rätt fejk, trots allt).

Mordoffren här – påhittade eller inte – är ett ungt, franskt par i ett mycket stort hus, i en mycket mörk skog i Rumänien. Hon har fått jobb som franskalärare på en skola, vilket förklarar Rumänien; om det stora, kusliga huset har något annat syfte än det rent dramatiska, får vi inte veta (tänk Jodie Fosters 4-våningslya i ”Panic Room”, och du får en viss hum).

En riktig nagelbitare till inledningsscen sätter tonen för resten av denna korta men intensiva thriller. Det är mörkt, skrämmande och atmosfärrikt på ett sätt som få amerikanska filmer lyckas med. En långsam presentation av huvudkaraktärerna, Lucas och Clementine, ger oss därefter chansen att lära känna dem och deras gigantiska bostad lite närmare, innan det snart är dags för terror igen. Och denna gång är det inte över innan filmen nått sitt slut. Clementine vaknar av mystiska ljud. Någon har flyttat hennes bil, någon lyser in genom fönstren med ficklampa. Någon slår av elen och snart kommer inte ljuden utifrån längre, utan från nedervåningen. Telefonen fungerar inte, och paret måste hitta en väg ut innan de faller offer för… ja, vad?

Regissörerna inser det effektfulla i minimal exponering av hotet. Det vi inte ser, bara hör, skrämmer mer. En lång period under filmens gång får man om man så vill ägna åt inre gissningslekar över vad det är som stör fransmännens godnattsömn. Både övernaturliga och mer logiska förklaringar ligger nära till hands, men i ärlighetens namn tog det mig inte så värst länge att räkna ut vilka ”them” är och vad de vill. Slutscenerna innebar därmed ingen större överraskning för mig, men ändå en viss belåtenhet.

Olivia Bonamy och Michaël Cohen, de unga skådespelarna som i stort sett får bära hela filmen på egna axlar, sköter sin uppgift väl. Det kan bero på hemlandet (har ni nånsin sett en dålig fransk skådespelare?), men det är fan så skönt att se riktiga människor i en skräckfilm. Cohen och Bonamy lyckas förmedla genuina känslor, och visar att rädsla och terror mycket väl kan drabba helt ordinarie människor och inte bara snygga collegekids. Samtidigt finns även här spår av för genren så vanliga könsroller (vad gör tjejen när hon hör ljud på nedre våningen? Väcker killen så får han gå ner), och lika tröttsamma klyschor (vinden är inte bara lika stor som själva huset; det finns gott om upphängda plastskynken för effektfulla hoppa-till-scener).

Fransk eller inte, ”Them” är full med klassiska skräckscener som tagna ur valfri ”Fredagen den 13:e”-uppföljare. Men värst är att det funkar. Bildspråket är elegant och stämningsfullt, de ruskiga ljudeffekterna får dig att inte bara hålla för ögonen utan även öronen - utan Hollywood-stämpeln på sig är denna skräckis visserligen same shit, men i ny aptitlig förpackning.

Inte helt oväntat innebar ”Them” förstaklassbiljetter till Hollywood för de relativt oetablerade regissörerna David Moreau och Xavier Palud, där de härnäst ska regissera Jessica Alba i remaken av ”The Eye”. Jag önskar att de hade dragit lärdom av Alexandre Aja, och låtit bli.