These Final Hours 2013

Det är inte lätt att göra något nytt med det utnötta temat jordens undergång. Vi har fått oräkneligt antal katastroffilmer, en handfull grådassiga feelbad-rullar och en rad framtidsvisioner där majoriteten av oss äts upp av antingen zombies eller kannibaler. Regissörens Zak Hilditchs rättframma vision är därför något av en befrielse om än knappast mer upplyftande.

Huvudpersonen är James (Nathan Phillips), en något tärd och ofokuserad ung man som 24 timmar innan världen går under överger sin gravida älskarinna för att gå på en apokalyptiskt ravefest (!). På vägen dit kantas vägen – bokstavligen – av lik, sex och våld. Folk är inte galna utan har mest gett upp hoppet och tappat sin verklighetsförankring, ungefär som i ”The Purge”-filmerna. Det finns inga regler. Alla ska vi ändå dö.

James, inte helt utan samvete ändå, tvingar sig själv rädda en liten flicka, Rose (debutanten Angourie Rice) som tappat bort sin familj. Motvilligt går James med på att hjälpa henne hitta dit och på deras resa under civilisationens sista timmar så träffar de på alla möjliga människor. Alla hanterar de situationen på sitt eget sätt, vare sig det handlar om förnekelse, uppgivenhet eller ren desperation.

Hilditch skildrar människans egoism och vanvett utan filter, oftast genom barnets oskyldiga, oförstörda ögon. Det hade kunnat vara en standardtyp av road movie med den trasiga mannen och förlösande barnet men försatt i en tickande bomb där de mest sansade människorna tar sina egna liv så blir det något helt annat. Det är både obehagligt, gripande och vämjeligt. Precis om de två huvudkaraktärerna så söker man frustrerat efter rätt känsla och sinnesstämning.

Det är ingen perfekt film. Upplösningen är aningen uppenbar om än vacker och det är stundtals förutsägbart. Phillips (som man minns mest som hjälten i ”Wolf Creek” och ”Snakes on a Plane”) är inte dålig och hans hunkvariant på Sean Bean till uppenbarelse skriker efter ett kommersiellt genombrott – men det där plågade ansiktsuttrycket går en stundtals på nerverna.

Att det är en australiensk produktion känns dock, även utan dialekterna. Det finns en avmattad glöd som liksom en svidande röd tråd följer filmen igenom. Det finns inga överdrivna chockmoment eller tröttsamma moraliserande. Det är en stark film som ger oss en ärlig om än inte direkt hoppfull bild av en möjlig framtid.