Thirteen Lives 2022

Thailand, lördagen 23:e juni, 2018. Tolv pojkar och deras tränare i det lokala juniorfotbollslaget Wild Boars går in i grottan Tham Luang Nang Non i området kring berget Doi Nang Non. Ett plötsligt skyfall översvämmar grottan och gruppen blir fångade djupt inne i berget. Massiva räddningsinsatser sätts in och händelsen bevakas av internationell media. Till platsen kommer brittiska räddningsdykarna Richard Stanton (Viggo Mortensen), John Volanthen (Colin Farrell), Jason Mallinson (Paul Gleeson) och Chris Jewell (Tom Bateman).

 

Situationen blir desperat efter nästan tre veckor utan lösning på problemet och syrenivån i grottan sjunker.  Läkaren Richard Harris (Joel Edgerton) kallas in för att man ska kunna utföra en räddningsaktion som är lika djärv av räddningsteamet som den är livsfarlig för de som ska räddas.

 

Känslan av att se en dokumentär är total. Allt känns extremt autentiskt. Regissören Howard och manusförfattaren William Nicholson litar på att det vi ser räcker för att skapa dramatik. Inga manipulerande Hollywoodgrepp används för att få publiken att känna med de människor som vi följer eller engagera sig i situationen som vi bevittnar.

 

Det är alltför sällan som vi ser den kvaliteten i en film idag. På den realism som dominerar filmen lägger regissören till små cinematiska lyft på precis rätt ställen och i exakt rätt doser. Filmen har till exempel knappt någon musik förutom ett enkelt piano på få, men rätt, ställen. Det här är en skildring av hjältemod utan bombastiska fanfarer. Det gör den starkare. Den är också ett skolexempel på hur en skildring av en dramatisk verklig händelse ska iscensättas på film. Genom att inte mata på med stora känslor hela tiden så blir de få små ögonblicken av starka känsloyttringar dessutom mycket mer kraftfulla när de väl dyker upp.

 

Manuset täcker alla aspekter av dramat. Frustrationen hos pojkarnas oroliga föräldrar är hjärtskärande att se. Den spirituella sammanhållningen mellan de fångade i grottan är enormt inspirerande. Skuldkänslorna hos coachen som lett sitt lag in i grottan slår hårt och förlåtelsen från pojkarnas föräldrar griper djupt. Sättet som vänskapen mellan dykarna i fokus och deras professionella tillit till varandra i en livsfarlig situation skildras gör att man respekterar dessa män oerhört mycket efter att ha sett filmen.

 

Samtidigt glöms inte de fantastiska insatserna av de thailändska volontärerna och landets Navy SEAL-dykare bort. Det görs tydligt att det här var ett samarbete mellan flera länder och inte några brittiska hjältar som kom och löste allt åt lokalbefolkningen. Respekten för den thailändska kulturen präglar hela filmens underton på ett oerhört vackert sätt.

 

Skådespelet är så bra att det inte för en sekund känns som skådespel. Aktörerna spelar inte sina karaktärer. De blir dem. Det förstärker ytterligare den dokumentära känslan. Att Mortensen är en mästare på att träffa rätt med accenter vet vi sedan tidigare och den här filmen är inget undantag. Man tvivlar inte ett uns av filmens speltid på att han är britt. Samma sak gäller Edgerton. Även Farrell blir plötsligt engelsman och inte den irländare som han egentligen är. Alla tre känns totalt trovärdiga som grottdykare både när det gäller beteende och hur de framför dialogen. Faktum är att alla skådespelare ända ner till minsta biroll känns helt autentiska. Det är imponerande hur Howard lyckats samordna den stora mängd av aktörer och statister som vi ser här på det skickliga sätt som han gör.

 

Två av rådgivarna till dykningsscenerna var de riktiga Rick Stanton och Jason Mallinson. Det märks tydligt på detaljrikedomen i undervattenscenerna att räddningsproffs sett till att allt blev rätt. Filmen tar sig tid att låta trovärdigheten styra. Den stressar sig inte fram mot dramatiska moment för att tillfredsställa publiken. Inget känns konstruerat. Scenografin är fantastisk. Atmosfären i de trånga och översvämmade klippgångarna är enormt klaustrofobisk. Undervattensfotot är kreativt och man undrar hur det ens är möjligt att göra vissa av filmens mest gastkramande scener på det sätt som kameraarbetet ser ut. Ingen ljussättning känns skapad för en film. Allt ljus känns fullständigt naturligt. Det här är en film som känns gjord för att uppleva på en bioduk. Det är synd att den har premiär direkt till streaming för den kommer inte fullt till sin rätt i mindre format.

 

Precis som räddningsoperationen som den skildrar så är det här en perfekt koordinerad film av Howard. Den griper emotionellt utan att tappa greppet om realismen. Räddningsaktionen står i fokus och ingen tid finns för sentimentalitet. Känslor från en person i räddningsteamet under operationen försätter liv i fara. Det sätter tonen för hela filmen. Samtidigt finns det mänskliga dramat där hela tiden och engagerar. Den balansgången klarar Howard som en mästare.

 

Även balansen mellan dramat och den nerviga spänningen har sällan gjorts bättre än här. Man svettas och greppar armstödet på stolen krampaktigt som om man såg en thriller. Hjärtat fylls av respekt för mänskligt hjältemod och spirituell vilja att överleva. Varenda sekund av filmens speltid är intensiv perfektion.

 

Jag vill se Oscarnomineringar regna över "Thirteen Lives" när det är dags att dela ut guldstayetter nästa år. En av dem bör vara för Bästa film.