This is 40 2012

Eftersom "This is 40" säljs som "en sorts uppföljare" till "På smällen" så måste man väl börja med att göra någon typ av jämförelse, hur mycket det än tar mig emot. Anledningen - att jag tvärtemot majoriteten fullkomligt avskydde "föregångaren". En samling mer egotrippade, oattraktiva och osympatiska karaktärer i en handling som var så mycket mer tragisk än rolig är svår att hitta.

Debbie (Leslie Mann), som spelade huvudrollen Allisons syster, och hennes man Pete (Paul Rudd) kändes då mest som urtrist grälsjukt par utan tillstymmelse till charm. Det har regissören, manusförfattaren och überproducenten Judd Apatow ("40 Year Old Virgin", "Funny People") rådit bot på med stora mått i "This is 40".

För det är inte alls en vuxnare variant av "På smällen" utan en film där det verkligen går att tycka om karaktärerna. Om alla par lyckades gå från Debbie och Pete för fem år sedan till hur de har det nu skulle det inte behövas några äktenskapsrådgivare.

Men visst handlar det om att allt inte är guld och gröna skogar i den här familjen där de båda föräldrarna är på väg att fylla medelålders. Visst är livet fullt av glada stunder, men också av bråk, dålig ekonomi och besvikelse över att livet inte blev mer än så här. Debbie får den briljanta idén att de ska göra något åt situationen genom att börja leva mer hälsosamt, låta barnen tillbringa mindre tid framför datorn och framför allt ska de låta bli att hamna i onödiga gräl som inte leder någonstans.

Men det är lättare sagt än gjort för Pete att sluta äta sin muffins, för Debbie att sluta tjuvröka och för de båda att övertyga tonårsdottern om att bygga trädkojor är roligare än att hänga på Facebook. Och lika svårt är det att övertyga biopubliken om vart det här är på väg.

Det är som om Apatow börjat med ett gäng scener med roliga ingredienser och olika situationer som han vill utsätta sina karaktärer för. Att det sedan inte tagits fram någon story att hänga upp dessa på har man inte brytt sig om. "Det är ju så kul med marijuanahöga par som flamsar i hotellrum att ingen kommer att bry sig om det saknas handling" har nog någon sagt. Det är som om vi ser en lång serie av lösryckta episoder snarare än en helhet som har en början, en mitt och ett slut. Titeln "This is 40" säger det rätt bra. Så här är det att vara 40. Varken mer eller mindre. Vill ni vara flugan på väggen hos denna familj under dessa slumpmässigt utvalda dagar? Kom och titta!

Men trots detta är det omöjligt att inte falla för Petes och Debbies relation. För att vara medelålders med två döttrar och antydningar till att de gifte sig pga att den första av dem var på väg, så bjussar de på en oerhört charmig relation.

Att de båda skämtsamt delar med sig om planerna på hur de ska ha ihjäl den andra är udda nog ett väldigt mysigt ögonblick. Ännu bättre är det när de båda med tyst samförstånd drar på sig oskyldighetsmasken och psykar ut Sadies klasskamrat, Tom Petty-lookaliken Joseph och hans mamma Catherine - en av de skönaste scenerna i filmen där Melissa McCarthy (Bridesmaids) får fritt spelrum inför skolans rektor.

Mindre skrattretande är scenerna med Petes loser till pappa, som skaffat sig en liten kull av provrörsbarn på ålderns höst bara för att nya frugan ville. Något han gärna nämner flera gånger om - hur lite han ville ha dem samtidigt som han lirkar pengar från sin vuxna son, trots att denna redan går på knäna och inte ens kan dra sitt strå till stacken för sin egna familj.

Debbie har inte en mycket bättre pappa att skryta med, en som stack tidigt och skaffade sig en ny familj och nu inte har träffat sin vuxna dotter på över 7 år. Men här finns i alla fall en karaktärsutveckling som känns värmande och John Lithgow passar utmärkt i rollen med sin balansgång mellan distans och hjärta.

Ja, till det stora hela gillar jag den här familjen, och det finns mycket att mysa åt eller skratta till med relativt jämna mellanrum. Men under den långa speltiden finns det alltför långa pauser mellan de verkligt roliga bitarna. Och då är det svårt att låta bli att störa sig på den obefintliga strukturen.