This Is England 2007

Det handlar om skinheads, mods, arbetarkamp, krig och musik. Sommaren 1983 styr lady Margaret Tatcher Storbritannien med järnhand. Arbetslösheten når nya höjder och Falklandskriget är i full gång. Mot bakgrund av det här träffar vi 12-årige Shaun, en ung, vilsen och ensam kille som förlorat sin far i det brittisk-argentinska kriget. Retad i skolan råkar han en dag på Woody och hans gäng, en grupp skinnskallar som snart också blir som hans egen familj. Som den yngste medlemmen tas han om hand av Milky, Lol, Lenny och alla de andra. Han rakar skallen, klär sig i Ben Sherman-skjorta och bär Doc Martin-kängor, allt som en riktig och stolt skinnskalle. Tills en dag Combo, en gammal vän kommer ut ur fängelset. Allt förändras med ens och gemenskapen blir något annorlunda och farligare. Ordet skinnskalle är inte längre vad det än gång var.

Shane Meadows fortsätter sitt regissörskap med att skapa filmer med stark samhällsförankring. Filmer där problem från både högt och lågt visas ur den lilla människans perspektiv. Efter sin genombrottsfilm "Where's the money, Ronnie?" och ett antal andra därefter fortsätter nu Shane Meadows med "This is England". En film som representerar mer än en vanlig historia visad på bioduken, den är också väldigt självbiografisk.

Det där brittiskt råa, bitvis vulgära funkar nästintill alltid. Vardagssituationerna och de likaledes pinsamma intimiteterna skildras med äkta känsla, humor och sorg som en del av samma mynt. Likaså lyckas Shane Meadows förmedla den känsla av desperation, glädje, sorg och hat som livet bjuder på och som situationer som dessa tvingar på en.

Att Shane Meadows mer som regel än undantag besätter sina roller med okända och många gånger oerfarna skådespelare kan tyckas vara ett vågspel, men i det här fallet ett lyckat sådant. Vicky McClure rent av skiner i rollen som Lol och Joe Gilgun imponerar som Woody, gängets ledare och det är just skådespeleriet som är en av de största behållningarna med "This is England". En riktig njutning.

Symboliken får spela en stor roll i den här filmen men blir ibland övertydlig och för välregisserad, så också de sorgliga delarna. Det håller som helhet men består av bitvis utdragna och nästan lite tjatiga sekvenser. Något som en så skicklig regissör som Shane Meadows kunde använt mer än till bara den dramatiska effekten. Ändock är det här en av de starkaste och mest känslosamma filmerna i år. Lika tänkvärd som minnesvärd, ett socialrealistiskt dåtidsdokument med lika mycket relevans då som nu. En bit av England serverat i sin renaste och råaste form.