Thor: The Dark World 2013

Men först ska det bli seriöst när Anthony Hopkins allvarliga stämma än en gång drar igenom en gammal legend, löst inspirerad av den nordiska mytologin. En av De Nio Världarna bebos tydligen av svartalfer, ett slags djävulsbarn till klingonsläktet och bandet Lordi, och som ni nog förstår är de fula, elaka och skitsura. Thors farfar har nämligen snott deras magiska kraft Etern, ett slags trollpulver som ger makten att ställa till med riktiga dumheter, och gömt det väl. Trodde han.

För när De Nio Världarna var femtusende år hamnar i perfekt linje med varandra ställs naturens alla lagar på sin spets. Den som vet var han ska leta kan då kliva genom portaler mellan Asgård, Jorden eller för den delen läskiga Svartalvheim. Och det är precis vad som råkar hända när "Thor: The Dark World" kickar igång sådär två år efter händelserna i den första filmen. Malekith, den otäckaste av svartalverna, har fått upp spår på var Etern kan befinna sig, och passar på att förbereda en fullskalig utomjordisk attack mot vem som än står i hans väg. Han har uppenbart inte hyrt "The Avengers" eller ens "Star Trek Into Darkness" och vet inte att det både är gjort, men också dömt att misslyckas. Iallafall så länge det finns hammarsvingande superhjältar, eller för den delen inburade skurkar som vet hur en äkta bad guy tänker.

Du vill nog inte veta för mycket om "Thor: The Dark World" för mycket av nöjet ligger i överraskningarna. Regissören Alan Taylor (mest känd för stor inblandning i "Game of Thrones") har uppdaterat Kenneth Branaghs vision och gjort både hjältarna (och antihjältarna - jag tittar på dig, Loki) lättare att gilla, och deras kamp mot ondskan engagerar mer.

Det mest oväntade i filmen, och ändå det minst farliga att avslöja, är faktiskt hur skoj den är. Då menar jag inte actionscenerna, som växlar mellan alltför korta "Sagan om Ringen"-slag med snäppet coolare vapen eller den trötta krossa-storstaden-sekvensen, den här gången med London som slagfält. Nä, styrkan med "Thor: The Dark World" är att den är fullspäckad med en annars Joss Whedon-typisk humor och självdistans. Vi fick se lite av den varan i första "Thor", där var det främst Janes (Natalie Portman) assistent som stod för comic relief-inslagen. Här har både hon fått mer utrymme liksom fansens favorit, Thors onde halvbrorsa (Tom Hiddleston) som blivit en riktig oneliner-spruta. Tacksamt för oss svenskar är inte heller Stellan Skarsgård bortglömd, och hans Dr. Erik Selvig bjuder på både nakenchock och flera skratt under filmens gång.

Allt det där gör att man lämnar biografen med ett stort leende, och får iallafall mig att strunta i om effekterna känns så jäkla spännande eller om actionäventyrs-biten egentligen bjöd på något vi inte sett förut. Kanske blir det lite för tramsigt och flamsigt emellanåt för att den "mörka världen" som titeln utlovar ska kännas så värst farlig. De dramatiska scenerna får aldrig den tyngd och mörker, som skulle kunna motivera ett högre betyg. Men som superhjältekomedi med ett bra tempo hela vägen gör "Thor: The Dark World" vad den ska, och det tackar vi för.

Uppföljar-förbannelsen verkar nämligen inte gälla superhjältefilmer, som ofta inleder med en ganska segdragen film som ska etablera både spelreglerna och miljön. Där ser vi ofta att uppföljaren kan gasa på med mer av allt det goda. Och precis som med Bryan Singers "X-Men 2" eller Sam Raimis "Spider-Man 2" är Alan Taylors "Thor: The Dark World" bättre en ettan, en uppföljare som både borde göra fansen glada och ha makten att omvända en Marvel-skeptiker.