Thoroughbreds 2017

Pjäsförfattaren och förstagångsregissören Cory Finley serverar oss en annorlunda dramathriller i kapitelformat om vad som händer när två privilegierade tonårstjejer med för mycket pengar och för få moraliska spärrar utmanar varandras gränser.

Det är de båda vännerna Lily (Anya Taylor-Joy från "Split" och ”The Witch”) och Amanda (Olivia Cooke från "Me and Earl and Dying Girl" och ”Ready Player One”) som återknyter vänskapsbanden när Lily anlitas för läxhjälp. Snart börjar de istället diskutera Lilys dominerande styvpappa Mark (Paul Sparks från "Boardwalk Empire"), vars autokratiska skugga ruvar tungt över Lily och hennes veka mammas (Francie Swift från "Outsiders") tillvaro. Vore det inte bättre för dem om han inte fanns alls?

Amanda saknar förmåga att känna empati, och visar hur hon lärt sig att låtsasgråta för att passa in och verka normal. Hennes allvarsamma personporträtt utan minsta lilla småleende påminner om en illvillig version av Michelle Meadows karaktär i ”Darling”. Här har dock ointresset för allt utanför den egna personen bytts ut till någon sorts illa motiverad dragning till våld och mord.

Lily är också känslomässigt outvecklad, men svänger mellan kyla och värme. Vi förstår att hon har någon form av diagnos, eller att någonting hänt, eftersom styvpappan beslutar att sätta henne i specialskola. Detta blir fjädern som tippar lasset av oförätter Lily tycker att han begått mot henne, och hon antar Amandas utmaning att åtgärda situationen.

Tillsammans söker de upp den småfifflande drogmissbrukaren Tim (fenomenalt porträtterad av Anton Yelchin från "Star Trek" i sin sista roll), som har stora framtidsdrömmar inom gangstervärlden. Dessvärre är han ingen match för de iskalla tjejerna, och det blir en blodig rekrytering.

Yelchins karaktär har inte många scener i filmen, men trots detta lämnar han stort avtryck. Hans fina rollprestation påminner oss alltför tydligt om vilken skicklig skådespelare han var. Man kan inte låta bli att sörja hans alldeles för tidiga bortgång även för filmbranschens skull, som aldrig kommer få följa hans enastående talang och utveckling mot framtida storverk.

”Thoroughbreds” blev hans sista film, och den är tillägnad hans minne.

Yelchins prestation är värd ett biobesök i sig, men vad gäller den övriga produktionen skulle jag gärna sett lite tydligare karaktärsporträtt och lite mindre kringdistraktioner. Både Taylor-Joy och Cooke gör bra ifrån sig, men det känns inte helt som det är på riktigt, och kanske är det inte meningen heller.

”Thoroughbreds” var egentligen skriven för scenen, vilken man kanske kan gissa på sättet de få karaktärerna bär handlingen, och det sparsamma utnyttjandet av rummet. Handlingen ackompanjeras av starka ljudeffekter, som man kan tänka sig skulle ha stor effekt i en teatersalong.

Överlag är ingenting särskilt subtilt i filmen. Den har en hel del absurdistiska inslag, och många stilistiskt avskalade scener, som när mor och dotter äter lunch under tystnad på ett sterilt spa badande i starkt vitt ljus, som förstärker bilden av deras sterila relation. En underbar scen visar Tim på besök hos Lily, när han i slowmotion tar in all rikedom som finns i huset. ”Thoroughbreds” gräver måhända inte särskilt djupt bakom vare sig karaktärerna eller handlingen, men där finns bitvis många pärlor inbakade i sekvenserna.

Filmen har betecknats som mörk komedi, och visst bjuder den på många skratt, men i mina ögon överskuggas komedin av mörkret. Det är varken roligt att se eller höra en detaljerad beskrivning av hur någon plågar ihjäl en häst, särskilt som händelsen är inspirerad av verkligheten.

Men Finley har lyckats hitta en egen berättarstil, som kommer finna sin anhängarskara. ”Thoroughbreds” bjuder på en absurdistiskt och morbid humorupplevelse, och är ett välgjort förstagångsprojekt. För dem med lite is i magen kan jag definitivt rekommendera den!