Those Who Wish Me Dead 2021

Man får nästan känslan av att det går lite trend bland vackra, eleganta skådespelare kända från glamorösa roller och kostymdramer att rufsa till håret och bege sig ut i vildmarken. Det var några år sen Reese Witherspoon satte på sig ryggsäcken för att överkomma trauma och hitta sig själv i “Wild”, men sen dess har Robin Wright flytt till ett ruckel i “Land” medan Kate Winslet pimplar lika många öl som Halston röker cigaretter i sin roll som småstadspolis i “Mare of Easttown”. 

Ibland fungerar det och ibland inte. När Angelina Jolie ska bekämpa skogsbränder i Montana kan man inte låta bli att tycka att hon ser alldeles för glamorös och trendig ut för sin omgivning, som en exotisk fågel bland duvor - till en början åtminstone! Snart dras man in i vad som blir till en spännande filmupplevelse med många minnesvärda scener och mycket adrenalin.

“Those Who Wish Me Dead” drar igång i snabbt tempo med tillbakablickar där Hannah (Jolie) drömmer att hon fastnat i en skogsbrand. Tre små barn omringas av elden och trots att hon är en professionell brandman kan hon inget göra för att rädda dem. Hon har nämligen gjort en felberäkning hur elden rör sig och får nu leva med skuldkänslorna som gör sig påminda bland annat i hennes drömmar.

Samtidigt förföljer lönnmördarna Jack (Aidan Gillen) och Patrick (Nicholas Hoult) revisorn Owen (Jake Weber) som har upptäckt fusk högt upp i maktens korridorer och nu inte kan lita på varken polis eller FBI. Istället flyr han med sin son Connor (en underbar Finn Little) ut i vildmarken till sheriff-släktingen Ethan (Jon Bernthal) och dennes fru Allison (Medina Senghore). De har gjort överlevnadskurser ihop och borde kunna hålla stånd mot lönnmördarna…

Introduktionerna är tydliga och likaså plot-upplägget men inga överflödiga sekunder ödslas på några djupare karaktärsporträtt. Istället känns början nästan lite fånig då en lång sekvens etablerar Hannahs tillvaro bland brandbekämparna. Inte bara för att hon har för mycket läppstift och vältrimmat hår för livet i skogen, utan man får även något av en överårig collegefilmsliknelse som hon slänger käft med grabbarna och sedan utmanar dem med våghalsiga jippon.

Tack och lov får filmen en mer autentisk känsla allteftersom den övergår till att bli en spännande katt-och-råttajakt i vildmarken. Lönnmördarna är kanske inte helt trovärdiga och manuset inte 100% vattentätt men det absorberas av en jämn och fin helhet i högt tempo som håller uppmärksamheten. Man dras in i jakten som är såpass spännande att man glömmer bort både läppstift och manusluckor och istället njuter av en spänningsladdad filmupplevelse.

Karaktärerna korsar varandras vägar och omgrupperas i olika kombinationer som inte bara jagar eller flyr från varandra, utan även från en massiv skogsbrand. Ethan återupplivar så klart Hannahs minnen av de tre barnen när hon hamnar i en liknande situation med honom, och scenerna dem emellan är både välspelade och gripande.

Dessa scener plus spänningshalten drar upp  “Those Who Wish Me Dead” till en nätt och jämt godkänd filmupplevelse som jag nog tycker är värd sina tre (om än svaga) poäng ändå.