3 kvinnor 2018

I en hemmafilmad video vädjar en iransk flicka att bli räddad från den by där hennes familj strikt förbjuder henne att bli skådespelerska. Videon avslutas med vad som liknar ett självmord och i en bil sitter filmstjärnan Behnaz Jafari (som spelar sig själv) och gråter medan hon ser på videon. Trots att hon tvivlar på att den är äkta beger hon sig iväg för att finna flickan tillsammans med sin vän, regissören Jafar Panahi (även han som sig själv).

Så inleds den oförutsägbara resa som skildras i Panahis senaste film. Här har han övergett den vilseledande mockumentär-stil han använde i senaste verket ”Taxi Teheran” men det är inte mindre intressant för det. Panahi, som är förbjuden att filma av iranska myndigheter, riktar återigen kameran mot starka kvinnor som kämpar i motvind och hur sociala regler styr både landet och dess invånare.

Man behöver inte vara särskilt insatt i Iran och dess kultur för att kunna relatera till människorna som vår duo träffar på vägen. Med imponerande fingertoppskänsla lyfter Jafari fram både de bästa och sämsta sidorna hos människan. Hans lugna, trygga närvaro framför kameran matchas dessutom av den suveräna Jafari som undviker att göra en karikatyr av sig själv och istället porträtterar en kändis som brottas med samvetskval och utsattheten som offentlig person.

Som vanligt i Jafaris filmer är det långa, försiktiga bilder som kan tära på den mer otålige tittaren. Men han tar sin tid av en anledning. Trots en mer konventionellt berättarstil så infinner sig fluga-på-väggen-känslan där man fångas in och engageras trots bristen på större, dramatiska gester. Återigen har en regissör som inte får göra film fått oss att längta till hans nästa.