3 Generations 2015

16-åriga Ray (Elle Fanning) är uppväxt med sin mamma (Naomi Watts), sin lesbiska mormor (Susan Sarandon) och dennes partner (Linda Emond) i New York, och berättar i filmens början om hur coolt alla tyckte det var. Men allt han själv någonsin ville ha, var ett normalt liv, och bli sedd som normal. Ödet ville dock annorlunda, för Ray är i själva verket född som Ramona, en pojke i en flickas kropp. Nu har han äntligen blivit stor nog att kunna börja behandlingar för att även kroppsligen kunna bli en pojke. Dramakomedin ”3 Generations” cirkulerar kring Ramonas resa mot att bli Ray.

Resan är så klart full av alla slags hinder. Familjen kan inte sluta att hänvisa till honom med feminina pronomen. Hans mamma Maggie gör allt för att stödja honom, men har fortfarande tvivel. Vad händer om han ändrar sig i framtiden? Till och med hans okonventionella mormor Dolly ifrågasätter operationen, och undrar varför han inte bara kan vara lesbisk. Han har vänner i skolan, men den söta tjejen han spanat in ser honom bara som en tjejkompis, och ibland råkar han illa ut, som när ett killgäng klår upp honom och han kommer hem med en blåtira.

Det största hindret visar sig dock bli att få pappret underskrivet för att påbörja behandlingarna. Eftersom Ray är minderårig behövs båda föräldrarnas medgivande, men pappan (Tate Donovan) har inte haft kontakt med familjen sedan Ray var liten. Maggie lyckas spåra upp honom, men besöket triggar obearbetade problem från deras förflutna, som exploderar med våldsam kraft. I stället för att åka hem igen med pappret signerat, flyr Maggie scenen tomhänt. Det blir Ray själv som får ta tag i saken...

”3 Generations” fick ett fint mottagande på prestigefyllda Toronto filmfestival 2015, under namnet ”About Ray”, men precis innan släppet på biograferna drogs den tillbaka, klipptes om, och fick vänta ett och ett halvt på att släppas i nuvarande version.

Jag har själv inte sett den tidigare versionen, vars titel implicerar ett tydligare fokus på Ray, men tänker att den eventuellt skulle ha varit bättre som ett ”coming-of-age”-drama med färre ingredienser. Nuvarande versionen inkluderar nämligen inte bara fokus på alla tre generationerna, i enlighet med titeln, utan även på pappans nya familj, och dessutom med fler plot-vändningar än vad som känns nödvändigt under den en och en halv timme långa filmen. Handlingen blir lite för utspridd helt enkelt.

Men rollprestationerna är väldigt bra, såsom kan väntas av denna kaliber av skådespelare. Filmen har också en hel del komiska poänger som lättar upp sorgsenheten, för regissören Gabi Dellal har smetat på känslosamheten i tjocka, övertydliga lager så att vi riktigt ska förstå hur familjemedlemmarna lider, och skämten tillhandahåller fin (jag vill nästan säga nödvändig) balans.

Sarandons karaktär nyper många komiska poäng när hon lägger näsan i blöt i sin dotters affärer, samtidigt som hon tycker tiden är mogen för henne att flyga ur boet. Men vem ska ta hand om dig när du blir gammal, undrar Maggie, och får svaret att hon kommer betala någon. Bara att bo så tätt inpå ger upphov till skratt, som när Maggie smyger in i badrummet för ett privat samtal, medan Ray sitter utanför och kommenterar. Om hon inte vill att någon ska höra, varför väljer hon då att prata i det rum som har störst eko?

Det är ett härligt och väldigt autentiskt New York som visas upp, från det bohemiska townhouset med de små, små rummen, som ser ut att höra hemma i Brooklyn, till gatulivet, skateboardplatsen, broarna, utsikten över takåsarna, och den mindre härliga stadsanställdas autentiska ohjälpsamhet.

Det är också roligt att se en till sådan grad kvinnligt driven berättelse, och framför allt att få ta del av en såpass viktig historia som Ramonas resa mot att bli Ray, för att få en bättre förståelse av de högst verkliga hinder som ligger i vägen.

Ett något spretigt manus och alltför övertydliga känslor (många, långa närbilder på tårfyllda ögon och darrande läppar) ligger i vägen för högsta poäng, men tre stjärnor av fem är den definitivt värd, tycker jag.