Tre tusen år av längtan 2022

Berättelser om kungar och drottningar, magi och mystik, kärlek och svek är lika gamla som mänskligheten själv. George Millers nya fantasyfilm är en hyllning till berättelsernas förmåga att svepa bort oss till främmande platser och tider, och stänga ute vardagens brus - kanske extra nyttigt idag när våra liv kretsar kring skärmar och Wi-Fi. 

 

Berättelser hjälper oss att fly vardagen, de lär oss saker, roar och underhåller och får kanske någon att känna sig mindre ensam. De kittlar fantasin och väcker nya tankar, och på film kan de dessutom få draghjälp av magnifika digitala effekter. Något som George Miller utnyttjar till max i sin nya film, en oväntad avstickare från Mad Max galna värld. Det känns som att ”Tusen och en natt” eller någon utflippad Harlequin-roman kommer till liv när den australienske regissören svävar iväg till fablernas land i sin adaption av novellen ”The Djinn in the Nightingale's Eye” av A.S. Byatt. 

 

Grunden känns igen från ”Aladdin”: anden i flaskan ger tre önskningar till den som släpper honom fri, i detta fall en brittisk kvinna vid namn Alithea. Hon är litteraturnörd, singel och tillfreds med livet (påstår hon iallafall), på resande fot i Istanbul. I en av alla småbutiker som kryllar av krimskrams och antikviteter fastnar hon för en blå flaska, som snart visar sig innehålla en livs levande, skimrande Djinn med djup röst och spetsiga alvöron. Hon är lätt skeptisk, och det kan man förstå. Han ustrålar sex så som bara Idris Elba kan, så hon ger honom ändå en chans att övertyga henne, och det kan man också förstå. 

 

Deras tafatta möte börjar med ganska komiska scener. Han uppenbarar sig stor som en jätte och krossar nästan hotellrumstaket, men också intresserad av allt han missat i världen - som varför små gubbar står fångade i en låda på byrån. När han så lärt sig om ”televisionen” är han redo att berätta sina egna historier. Under en omtumlande morgon på Alitheas hotellrum får Djinn dela med sig av sina äventyr, och om människorna han mött när han inte legat fångad i flaskor i tretusen år. 

 

Kammarspelet mellan Swinton och Elba i modern tid bryts av med hans flashbacks, tre legender om mäktiga män, vackra kvinnor och önskningar som gått snett. Humor vävs samman med längtande romantik och övernaturlig fantasy i en vuxensaga som förhöjs av det tekniskt fulländade hantverket. Miller jobbar återigen med John Seale, fotografen bakom ”Mad Max: Fury Road”, och bjuder på en hel del visuellt godis medan Junkie XL står för musiken. 

 

”Tre tusen år av längtan” förför sin publik med två toppskådespelare, spektakulärt vackra scener och effekter värdiga en blockbuster. Men trots det uppfyller inte filmen alla mina önskningar. Filmen som helhet är definitivt originell och sticker ut i dagens bioutbud, men ingen av berättelserna känns tillräckligt gripande eller intressanta. Lite småsegt, faktiskt. 

 

Den stora spänningen ligger i om kloka och pålästa Alithea, hon som tror på logik och vetenskap, ska få ihop det med sin mystiske gäst, som kanske inte ens är verklig. Är detta den typen av saga där de levde lyckliga i alla sina dar? Vill man att det ska vara det? Inga spoilers här... men filmen lämnar mig något otillfredsställd. Den är som ett långt förspel utan klimax, tantsnusk i lightvariant som inte riktigt lyckas få det att pirra till.