Thunderbirds 2004

Sedan en tid tillbaka levereras mycket remakes från Hollywood, med mer eller mindre lyckat resultat. Det är intressant att se vad som kan åstadkommas av att damma av en gammal story, om det finns något att komplettera med, applicera annat perspektiv etc. Nu är det ”Star Treks” regissör Jonathan Frakes som har gjort film av den gamla 60-talsserien ”Thunderbirds”. Frakes, som även går under smeknamnet ”Two-takes-Frakes” på grund av sitt effektiviserade filmande under ”Star Trek: First Contact”, har bytt ut de tidigare marionetterna mot unga skådisar som Brady Corbet, Soren Fulton och Vanessa Anne Hudgens. Dessa utgör alltså filmens hjältetrio men åstadkommer tyvärr inga karismatiska rollprestationer – lite hemskt att säga om barn kanske, men men. De skulle kunna bytas ut. Eller bytas tillbaks till marionetterna, kanske? Det är dock inte säkert att våra yngre biobesökare är lika kritiska, vi hoppas på det. Sophia Myles gör däremot bra ifrån sig rollen som Lady Penelope.

Alan Tracy (Brady Corbet) har det tufft. Han måste plugga Pytagoras sats medan övriga familjemedlemmar åker universum runt på olika viktiga räddningsuppdrag med organisationen Thunderbirds. Alan vill ju också vara med, han vet att han kan. Pappa Jeff (Bill Paxton) kan inte se Alans potential, han menar att livräddning är ett farligt arbete och att skola måste gå före raketfärder. Många barn och ungdomar kan säkert kan identifiera sig med Alan och hans situation, avsaknaden av tillit och förtroenden som ger nobody-känsla. Den här filmen blir Alans film, hans möjlighet att bevisa sin duglighet kommer nämligen fortare än väntat då ”de onda” med The Hood (Ben Kingsley) i spetsen hotar att ta över Thunderbirds. Intentionen är att råna all världens banker. De onda tvekar inte för att köra över varken glasskiosker eller fina bmx-cyklar i sin äregirighet. Dualismen är grundbult, som mest jämt i berättandets värld. De onda har en ful tjej i sitt team medan våra allas goda hjältar ju har ständigt rosaklädda agenten Lady P på sin sida.

Det blir mycket raketfärder, en del ordentliga slagsmål samt en och annan moralisk pekpinne. Fabeln är att samarbete är A och O, alla med goda intentioner har något att tillföra, vare sig man är filmens hjälte eller stammande, glasögonprydd, allergisk nörd är man en i teamet. Ni som fann MacGyvers uppfinningsrikedom tilltalande kan även se fram emot att imponeras över vad en BH-bygel eller en tandställning kan göra för nytta.

Frakes, men kanske främst manusförfattarna, verkar ha jobbat febrilt med att försöka att fylla någon slags negativ consensus, nå så många åldersgrupper som möjligt, göra familjefilm. Resultatet blir tyvärr något splittrat. En replik mottagaranpassad för en sju-åring blandas friskt med en handling och kommentar likt Lady P’s då hon plockar ena bygeln ur BH:n med orden ”Jag behöver den ändå inte”. Lite roligare för pappa som följer med sina barn på filmen då, kanske? Replikerna är dubbade, med bra resultat om man bortser från samspelet med munrörelser. Den svenska rösterna, gjorda av bland andra Pernilla och Linus Wahlgren, passar bra in på karaktärerna.

”Thunderbirds” är en film om storslagna hjälteinsatser, ostoppbara raketer och gott versus ont. Men också en film om utanförskap, revansch och gemenskap. Jag misstänker att man har tänkt sig att tjäna lite extra stålar på de produkter som kan säljas loss i filmens namn – hela fem robotar är med i filmen. Sen har vi ju ett x antal karaktärer som kan säljas i olika form och utförande. Och tänk på Lady P’s alla kreationer. Så föräldrar, det är bara att ladda plånboken…